Katarina Eriksson

Minns ni pocketcockern? Min bruna lilla pralin som av olika anledningar inte riktigt ville bli jakthund och som därför bestämde sig för att flytta till min syster med familj för ett par år sedan. Här väntar hon på att middagen ska serveras efter att hon uppmärksammat att kycklingfilén är framdukad. Den är såklart inte till […]

Det har varit en fin vecka. Hösten har kommit på riktigt. Färgerna. Virvlande löv. Och det har regnat på mig. Regnkläderna har plockats fram och inventerats inför resten av hösten. Av erfarenhet vet jag att de behövs en rejäl uppsättning och att det kommer bli välanvända. Blåst har det gjort med. Friskt och härligt. En

Det är lika bra att vänja sig tänker jag när jag tittar ut mot det halvskumma ljuset och regnet. För det här är vad jag har att vänta de närmaste tre månaderna innan en liten ljusning anas efter vintersolståndet. Med regnjackans luva över huvudet och stövlar på fötterna ger jag mig ut för dagens första

Skogen på morgonen. Solen som silas in mellan trädstammarna. Tystnaden. Själv men inte ensam avverkar jag några kilometer bland mossa och stenar tillsamman med ett par av hundarna. Tankarna virvlar, hundarna springer och välbefinnandet är på max. Så mycket energi det finns att hämta där. Hemma igen pysslar jag med bokföring med de två yngsta

Det kanske är sista kvällen det går grilla och sitta ute i solnedgången och skriva utan att frysa tänker jag. Så vi passar på. Vi har i och för sig tänkt så de senaste fjorton dagarna , Vi har verkligen kunnat passa på och trott det varit sista tillfället men med oktober bara en dryg

Ja men då kan jag upprepa mig igen då. Ännu en gång en sådan där fin jaktdag. Till klarblå himmel och sol. Jag blir nästan mållös. Det är nästan så det börjar bli en aning enformigt att skriva om det, fast fortfarande fantastiskt fint förstås. Det är Besta som gör jobbet på jakterna nu och

Det är som någon sorts glänta som öppnar sig framför mig. Ett ljust område som träder fram. Luft att andas. En befriande stund när alla tankar samlar ihop sig och timtals av träning ger utdelning. Enade. Hunden och jag. Det händer inte ofta men det händer ibland. Ögonblicken jag strävar efter dyker upp. Jag undrar

Tar vägen om badrummet. Med lätta fingertoppar stryker jag på krämen som skyddar mitt ansikte mot många timmar i sol och vind, lägger lite färg på ögonfransarna och möts genast av en piggare blick. Det är så lite som behövs för att bli redo att möta dagen. Utanför dörren ligger dimman tjock. Sommarblommorna, de som