Efter regn kommer sol
Det är dags för bruna mattan och en brottningsmatch igen. Rota och Vi rullar runt tillsammans med en boll i snöre. Livet leker, Mer är vid mina fötter, Lyra surar efter en tillsägelse, labradorerna vilar, maten står i ugnen och lördagkvällen är i sin linda. Jag trivs och uppskattar varje stund.
Dagen idag har vi ägnat åt ett träningsupplägg för hundar på elitklassnivå. Med hjälp av apportkastare som skyttar, tennisbollsdroppare, ett rejält knippe dummy och slottsherren som lekledare har vi fingerat en väl uppstyrd andjakt. Det är en klar fördel när man kan styra både skyttar och fåglar, få ”jakten” att rulla på som man vill och begränsa mängden överraskningar. Hundarna med tillhörande förare ställdes inför olika uppgifter och fick en del utmaningar att tag i vilket de gjorde bra. Inledningsvis hade vi regn. Denna januarimånad har vart stabil med sitt väder på så vis, dagarna utan regn har varit lätt räknade. Jag funderar över om det överhuvudtagit funnits några? Men efterhand drog regnet undan och vädret blev betydligt behagligare fast trots det blev det lite småkyligt och blött mot slutet och alldeles väldigt skönt att avrunda med kaffe och smörgås inne i värmen. Imorgon utlovas strålande sol. Kan det vara möjligt? Jag hoppas och önskar. Vi är bjudna på en liten fasanjakt på västgötaslätten, den troligen sista för säsongen för vår del och vi ser fram emot att låta cockrarna få jobba lite igen. Det är förmodligen ingenting i jämförelse vad cockrarna skulle känna om de visste vad som väntas. Jag tror de skulle jubla högt och knappt kunna sova i natt om de visste. Än så länge anar de ingenting om morgondagen, ingen ryggsäck har ställt fram, vi har inte packat bilen och några andra ledtrådar har inte heller avslöjat vad som är på gång. Inte än så länge. Jag tror det är bra att de är lyckligt ovetande ett tag till. Särskilt när jag drar mig till minnes om när barnen var små och Lisebergsbesök planerades. Förväntan var skyhög, det längtades och väntade så mycket att de nästan blev sjuka på kuppen och var så trötta när tiden för Lisebergsbesöket var inne så det mest blev besvärligt. Vis av erfarenhet har jag lärt mig att det är lugnast att ligga lågt, att ta det som det kommer, när det kommer, och inte låta i förväg skapade förväntningar ta udden av det roliga. I och för sig är cockrar inga barn och fungerar såklart inte på samma sätt heller men i alla fall. Hundarna har nog ingen uppfattning om uteblivna förväntningar och glädjande överraskningar men det känns lugnast så här i mitt omsorgshjärta. Det är lättare för mig att hantera glädjen i en oväntad överraskning än besvikelsen i ouppfyllda förväntningar. Bekvämlighet från min sida kanske? Javisst, men varför inte välja den lättare vägen när det finns en sådan.
