Lagom är svårt
Syrsorna spelar. Mitt i högsommaren. Vi kör väggrus med fyrhjulingen och kärran och spadar i grus i potthålen. Höstgöra tänker jag. Mitt i högsommaren det med. Bara att gilla läget och det gör jag i och för sig utan större problem. Men riktigt sommarvärme är fortfarande efterlängtad. Hösten kan vänta ännu ett tag.
Två dygn med valpen Min nu och hon är fortsatt go och okomplicerad. Hon har väl inte hunnit bli riktigt varm i kläderna än tänker jag, mer bus och bestyr lär säkert komma när hon bott in sig ordentligt. Idag fick hon följa med på en liten sväng tillsammans med Rota. Min plan var att jag skulle göra några övningar med Rota och valpen kunde ”rumpa” med. Fast femtonveckors valpar ”rumpar” inte med, de är i allra högsta grad mitt i smeten och missar inte mycket alls. Klumpiga är de med, i alla fall Min, hon snubblade över Rota och hamnade på rygg i krondiket och fick simma en bit för att häva sig upp på land igen. Rota tittade förvånat när den svarta klumpen ramlade i vattnet och jag konstaterade att det var bäst att avsluta träningen vi knappt påbörjat och gå över till en ren mullepromenad istället. Vis av nygammal erfarenhet tänker jag att jag tar Rota själv nästa gång. Det blir nog lugnast och bäst för alla så.
Ledig tid ger utrymme att tänka och fundera lite extra. Jag gillar det, egentiden och ha tid att tänka tankar hela vägen. Fast egentid har bara ett värde om den är självvald. Annars är den snarare en belastning och påminnelse om ensamheten. Lagom är väl som alltid bäst. Jag tycker det känns bra att jag ska få jobba lite i veckan som kommer, med lagom doser av egentid mellan varven. Jag försöker planera min höst så med, ett lagom flöde av jobb och aktiviteter med få toppar av ”to much to do”. Balansgången är hårfin. I oktober spricker planen inser jag redan nu för då blir det väldigt många jaktdagar. Positiva saker för all del så jag lägger in dem på nöjeskontot.
Slottsherren och jag har fortsatt träningen av de egna hundarna idag med. Kallvilt var framplockat ur frysen och fröken Vi fick markeringar och ett sök i tungsprungen terräng med blandade viltslag. Det gjorde hon bra. Hon blir så seriös när kallvilt är med. Den något flamsiga yrhättan syntes inte till utan vi möttes av en balanserad, noggrann goldentik som bar viltet med värdighet i ett mjuk fint grepp. Det var lite annorlunda med den gula labradoren. Han växlade upp i stället och laddade järnet för att få fatt i fåglarna. Han löste arbetet bra han med och var så lycklig över att få apportera kalla trutar. Summan av dagens träningen blev två hundar som löste arbetet förtjänstfullt men med två olika arbetsstilar.
