Jag klamrar mig fast
Solen har gått ner och dimman sprider sig över den gyllengula stubbåkern, jag har tagit mig in och hunnit varva ner något efter den avslutade arbetsdagen. Det är sista augusti idag, sista dagen av sista sommarmånaden och det känns oväntat rätt att det är första september imorgon. Jag värjer mig inte längre. Välkommen höst. Fast i ärlighetens namn känner jag ett uns sorgsenhet över att sommaren är slut ändå. Det svåraste med att sommaren är slut är tystnaden. Den som kommer när småfåglarna slutar sjunga, gräshopporna tystnar och det enda tystnaden bryts av korpars kraxande eller gäss på väg att flytta. Till sommaren finns annars bara en sak jag vill säga. Tack. Tack för värme, sol, ljusa nätter, bär, grillkvällar och bad och allt annat sommaren ger som får oss nordbor att övervintra och överleva den betydligt bistrare årstiden som följer nu. Sommaren har på något sätt också gett ett välbehövligt andrum i pandemikrisen, vissa dagar har faktiskt passerat utan att jag ens känt av den pågående pandemin och jag är säker på att det varit välbehövligt och välgörande. Imorgon är det september som sagt, pandemin lär finnas med oss in i hösten men det kommer också jordgubbarna att göra. Än har plantorna inte gett sig och jordgubbar till frukost kommer det att bli flera dagar till. Jag tackar och klamrar mig hoppfullt fast i sommarens sista halmstrå. Ge mig bara några dagar till tack.
När jag sitter och skriver känns det nästan skrattretande men situationen är så bekant, jag har suttit så här på kanten av clubfåtöljen vid den gamla sekretären med en trött labradorvalp bakom ryggen förut. Känslan är så välbekant så det känns som det vore igår, det som nu är flera år sedan. Också den gången var det en svart, trött labradortik, Svarta, som inte kunde komma nära nog, som gillade att trängas, ”knö” och sova. Några valpar har passerat sedan dess men ingen har riktigt uppskattat att trängas i clubfåtöljen med mig förrän nu då Min som också är svart och labrador flyttade in. Det kanske ligger i färgen tänker jag för jag vill minnas att också Russin, som också var svart och labardortik, ville vara väldigt nära när tillfälle gavs. Avslappnade som utslagna, djupt sovande katter har de tre svarta tikarna vilat på samma sätt. Lite märkligt är det allt att just de svarta tikarna har uppskattat närheten och trängseln extra mycket. Inte är de släkt heller så jag kan inte skylla på generna, om nu inte någon gemensam hund långt bak i stamtavlan lyckats föra vidare sin ”sov och trängselgen” till just de här tre. Man kan ju aldrig så noga veta.
Lilla Rota, som också gillar att vara nära men aldrig förstått vitsen med att ”knö” i en clubfåtölj utan hellre ligger på mina fötter, tittar på mig med fokus i blicken och hon släpper inte kontakten. När jag ser den blicken vet jag att det är något hon vill, något särskilt som jag ibland har lite svårt att förstå. Som nu. Men hon ger sig inte, hon stirrar vidare tills hon får mig på fötter. Lydig som jag är går jag såklart med henne för att ta reda på vad det handlar om. ”Där” säger hon och tittar in under köksbänken. Jag böjer mig ner för att se vad det handlar om och jodå, mycket riktigt, där under bänken ligger kongen med mjukost och väntar, förargligt nära men utom räckhåll för den lilla cockern. Jag tar sopen till hjälp och Rota snappar kvickt år sig kongen när den rullar fram på golvet och går sedan med viftande svans och lägger sig i bädden med den. Något extra tack fick jag inte men det var heller inte nödvändigt, jag hjälper henne så gärna. Det är väl sådant som kallas teamwork?
Jag vässade till hennes träning idag, hon fick söka i par med Mer och jag kastade störningsmarkeringar över dem i sökarbete när de minst anade. Bruna Mer är dock lite svårlurad då han kan ”de här leken” och fort snappar upp vad jag tänker göra. Rota däremot vet inte så mycket än och är därför mer lättlurad så det är betydligt enklare att få till träningen som jag vill med henne. I alla fall ett tag till tills hon genomskådat mina avsikter. Hon stannade fint i ”uppflogen” utan att jag la på pipan och markeringarna hon fick hämta löste hon bra. Hon klarade också att sitta stadigt och fint när Mer skickades att hämta de kastade apporterna. Sedan ett tag tillbaka slänger hon sig inte heller längre ner i ligg när jag blåser stopp på henne. Det tar sig som sagt. Framtiden ser ljus ut på Rotafronten.
