The best view comes after the hardest climb
Vi kämpar mot höken som slug och listig slår fasan efter fasan för oss. Visst är det naturens gång men lika sorgsen blir jag varje gång jag hittar resterna efter en slagen fasan. En efter en blir de föda till den giriga höken som aldrig tycks känna mättad eller förstå att begränsa sig. Det är maj och september som är värst av någon anledning, då slår höken som mest fågel för oss. Hela sommaren har det varit lugnt. Är det ungar som ska födas och gödas i maj och sedan utbildas till bra jägare i september? Jag vet inte men jag vet att hela sommaren varit lugn och fasanerna har klarat sig fram till nu. Vi kämpar som sagt med höken, lägger ut rishögar och skydd för fåglarna och jag kämpar med mina känslor och ideal. Har inte alla rätt till en plats i naturen, hur ledsen jag än blir när någon ätit upp någon av dem som jag räknar som ”mina” tänker jag? Vi bråkar med åkersork med, stora feta sorkar som gräver gångar och lägger upp jordhögar runt omkring slottet. Hur går det med dem tänker jag, vem sorterar och sanerar bland åkersork om inte rovfåglarna funnits här? Visst hinner valpen få fatt i en och annan men det är en försumlig mängd i det stora hela. Katt tänker jag sedan, vi ska skaffa en riktigt stor kattjävel som skrämmer sorken på flykt med sin blotta närvaro. För jaga dem lär katten troligen inte orka eftersom både slottsherren och jag har en förkärlek till att mata våra djur ordentligt och hålla dem mätta och trinda. Det blir inte mycket till jakt kvar hos en katt då är jag rädd, fast vem orkar lyssna på en jamande stackare som håller på att svälta ihjäl? Inte jag i alla fall så kattens matskål lär vara fylld 24-7. Men katt måste vi nog ha i vilket fall. En Maine Coon eller en skogkatt som liknar ett litet lodjur tänker jag medan jag tittar på en fet åkersork som skyndar över gräsmattan mot skyddet i gräset vid staketet. Var är du nu hökjävel undrar jag, när kvällsmaten springer förbi helt synlig och uppenbar.
Glada solrosor vajar stillsamt i vinden.
Nio buskar kom i marken idag. Än finns lite kvar i den största plånboken så jag funderar på en ny sväng till handelsträdgården imorgon och göra mer inköp. Det finns fullt av luckor att fylla ut och plats för oändligt många fler buskar. Jag ska sikta in mig på taggiga björnbär och krusbär nu tänker jag. Taggiga eländen som ger bra skygg och smakrika bär. Några nyponrosor till blir nog också bra och fler aroniabuskar. Vill inte vi ta tillvara på bären kan fasaner och småfåglar förse sig. Det är min plan. Troligen blir det tvärtom, fåglarna hinner först och sedan för vi förse oss om det blir något över. Det går bra det med, kanske kommer inte ens tiden och lusten till att plocka bären att infinna sig men det gör inget. Jag lovar mig själv en avslappnad inställning till bärbuskarna och tillvaratagandet, en inställning som inte lämnar utrymme till dåligt samvete för oplockade bär utan istället glädje över att ge småfåglar vitaminrik vinterföda. Men först ska buskarna ta sig, växa upp och stå emot hungrande och fejande rådjur och hjortar vilket är minst sagt svårt att klara i våra trakter. Det vore fint med lite balans i ekosystemet runt slottet. Jag ska försöka hjälpa till på traven med att få till det jag är bara inte helt säker på hur än. Jag plockade tre döda möss med skyffel ur en av bevattningsbaljorna med, jag förstår inte vad de ska ner i baljorna att göra. Jag hoppas såklart att de drunknade är några av dem som kalasat på tomater i växthuset även om jag inte önskar någon alls drunkningsdöden egentligen. I bevattningsbaljan med mössen tycktes pågå algblomning av något slag, gröna slemmiga alger följde med mössen på skyffeln och jag undrar om mössen dog av algblomningen eller om det var deras döda kroppar som startade den?
Allt det här arbetet tänker jag, som vi lägger ner på att vakta, sköta och anpassa för fasanernas skull började egentligen när vår första cocker kom in i flocken och vi drabbades av helheten och glädjen i att föra stötande hund på småviltsjakt. Vi insåg ganska snart att det behövdes bra träningsmöjligheter på vilt för att träna och forma de små cockrarna på bästa sätt, så vi började med att de fick varsin kanin för grundläggande stadgeträning och viltkontakt. Kaninerna har blivit flera såklart, kaniner blir ju gärna det och sedan har marken börjat anpassas, blommor och viltåkersfröer har såtts och gräset får växa fritt. Med tiden har också intresset för fågelhundar och jakten med dem djupnat och mer och mer övergått till intresse för hela viltvården och naturen. Snart blir det nog en bikupa med. För vad gör man inte för sina hundar tänker jag.
Det blir inte bättre än så här, mina tappra försök att få till en fin bild på den långbenta labradorvalpen som sällan kan vara still. Det finns inte mycket mer att säga om det än att jag borde ta tag i lite sitt kvar och uppförande träning med henne.
Under dagen har vi haft fint med tid till just våra egna hundar. Jag uppskattar verkligen de dagarna då jag hinner träna dem en i taget och få umgås med dem på tu man hand. Det behövs för både dem och mig. Den svarta valpen fick en utökad mullepromenad, stark och orädd tar hon för sig i terrängen och verkat inte särskilt bekymrad över av vad jag håller hus, vilket känns både bra och lite dåligt. Några små övningar blev det med, och jag ser till att gå den obekväma vägen själv i terrängen för att få valpen inte ska vänja sig vid den lätta vägen. Det kostar på ibland, särskilt vad det gäller mina byxor när jag hamnar upp i taggbuskar och annat så ett par rejäla överdragschaps ska införskaffas. Efter valpen tog jag de två bruna tillsammans så det blev inte riktigt egentid för dem förstås men bra ändå. Vi sökte oss runt ett stort gärde, höll oss i kantzonerna och jobbade oss framåt. De fick söka varför sig och tillsammans. Lilla Rota blir allt roligare, hon jobbar snävt och på ”djupet” med cockernosen nerborrad i grästuvorna medan Mer jobbar i större, lite kraftfullare slag. De kan nog komplettera varandra bra i markerna tror jag. Apporteringen är fortfarande överflödig tycker Rota, det har blivit bättre för all del men söket är absolut hennes grej. Vi får se om ”proppen” går framöver annars blir det bra ändå tänker jag. Bruna Mer gick på rutin och glädje och gjorde det tryggt och bra. En klippa i sammanhanget och någon för mig att luta mig mot. På eftermiddagen var det den gule och Lakrits tur, slottsherren och jag tog dem med till nyröjda marker och tränade markeringar och några dirigeringar i varierande terräng. Det är kul ni vi är lediga samtidigt och kan träna tillsammans. Träningspasset var väl ungefär som det brukar vara med de två labradorgrabbarna, alltså väldigt roligt och stabilt utan några större överraskningar. Lakrits jobbade som den klippa han är och Bäst hade det vanliga springet i benen, gjorde jobbet i lite högre fart men också med sämre koncentration och jag kunde för femtioelfte gången konstatera att markeringar inte är hans starkaste sida. Men kul har han garanterat och jag är glad att jag får hänga på även om springet irriterar mig en smula emallanåt.
