I skidspåret.. eller inte.
Ännu en helg med vackert vintervitt är på väg att passera. Enträget har jag försökt njuta av snötäcket och allt det vackra så mycket det bara gått eftersom smhiappen avslöjat för mig att det väntas bli åtta grader varmt på onsdag. Och sol. Jag anar hastigt uppkomna vårkänslor komma smygande när jag precis tagit plats i vinterfeelingen men vad gör man. Jag hann inte åka skidor den här snöperioden heller tänker jag lite håglöst. Det tycks aldrig bli av med skidåkning för mig numera. Jag skulle kunna skylla på yttre omständigheter, på vintern som nästan aldrig kommer och inte stannar tillräckligt länge, på skidutrustningen jag inte har och en del annat. Det stämmer till viss del för jag har inga skidor och uppenbart är det något som tar emot rejält när det gäller införskaffandet av dem. För det blir inte gjort. Jag vill inte åka till staden, och inte svettas av att pröva pjäxor i överfulla sportbutiker med hurtfriska försäljare. Jag vill bara i lugn och stilla mak glida fram tyst och fjäderlätt över fälten i fina skidspår och puderlätt snö under stjärnhimlen med månen som lampa. Så troligen blir det inget skidinköp den här vinter heller.
Som tur är kan man njuta av vinter och snö på fler sätt tänker jag när jag tar hundarna med ut och pulsar fram i skogen bland snötyngda granar. Snöänglar kan man göra också, vackra fröken Vi kastar sig handlöst i snön och gör änglar av varierande utseende. En del av dem med tydlig svans. Snön har gjort gott för hennes päls, den har fått en väldig lyster och jag tror inte hon varit så ren som nu sedan hon badade i Kobergsjöns fina vatten i början av augusti. Man kan ju alltid träna hund i vintervädret med, och jaga lite, det gjorde vi tillsammans med goda vänner och hundar i helgen. Ett par kompisar, ett par bössor och en hel hög hundar av olika raser. Först tog vi en tur med pointrar och utvalda retrievers över fälten och fick en fin pointersituation vid ett möte med en rapphöna, sedan blev det spanieljakt i åbacken där Lyra stötte en fin tupp i vassen och suckade sedan djupt över att slottsherren eller kompisen inte sköt den till henne. Tuppen fick flyga vidare då den gick ut över den halvfrusna ån där det inte fanns möjlighet att kunna apportera den. Man får välja sina skott. Men situationen var fin och Lyra jobbade vidare pigg och glad. Sedan tränade vi de svarta ”nästansystrarna” Min och Shiv i samma åbacke. Det är roligt nu (det har det i och för sig varit tidigare med) när unghundarna blivit lite äldre och kommit en bit på väg i utbildningen. Smått förfärade konstaterade vi dock att det inte dröjer länge förrän tiden kommer då vi inte längre kan kalla dem unghundar. Än är det lite tid kvar till dess förstås men med tanke på hur snabbt allt rullar på är vi väl där innan vi anar. Glada för de unga hundarnas utveckling bytte vi hundar igen och avslutade utomhusdelen av dagen med ett kvällsträck på vildänder. Det blev rent magiskt och en naturupplevelse jag sent ska glömma. Det vintervita i kombination med månen strax bakom de slöjtunna molnen gav en effektfullt ljus där siluetterna av änderna syntes tydligt mot himlen när de flög in mot den öppna vattenytan i stora grupper. Det var väldigt mycket änder som flög in men inte särskilt många som föll. Men det var inte det som var grejen just den här kvällen, vi var alla mer eller mindre lyriska av dagen och upplevelsen ändå och jag frös inte ens om fötterna. Bara en sådan sak.
