Long time ago
Det har kläckts fasankycklingar! Pyttesmå randiga dunbollar följer mamman i det höga gräset. De snubblar och snavar men kämpar tappert trots motståndet. Vi är lyckliga och oroliga. Som hönsmammor ungefär. Hur ska det gå för de små? Hur ska de klara sig mot skator, kråkor och annat otyg som härjar i markerna. Och tänk om räven kommer. De små kycklingarna blir väl lagom små och goda aptitretare åt en räv. Förmodligen äter han upp fasanhönan med eftersom hon dumdristigt nog kommer att försvara sina kycklingar in i det sista. All denna oro! Vi funderar på allvar på att ligga över utomhus, tälta i ett gömsle intill ängen där fasanhönan håller till. Vaka och passa och gripa in när det behövs. Men vi enas om att det bästa är att låta naturen ha sin gång. Oavsett om kycklingarna klarar sig eller inte så har vi i alla fall lyckats med målet att få till en biotop där fasanerna trivs och förökar sig naturligt, och har vi tur finns det ytterligare hönor med kycklingar gömda i gräset som vi inte sett ännu. Hoppas!
Annars har det varit en ganska lugn dag på slottet. Eftersom vi har lite sjukstuga här fick en del av de planerade dras in och ändras om. Vi har pysslat lite med hundar och hus. Klippt klor och eftersatta tovor på långa öron, städat lite i butiken och fyllt på några av hyllorna. Funderat lite över ommöblering och ändring, vattnat blommor och grönsaksland, haft ett litet utvecklingssamtal med flockens grabbar då Lyra gått in i höglöp och grabbarna behövde en uppdatering kring allmänt uppförande i ärendet och så har vi hunnit njuta lite av sommaren trots sjukstugeläget. Nu är kvällens solnedgången på altanen sådär magisk igen, kväll efter annan sitter vi här på altanen och blickar ut över de gröna fälten och djurlivet och trivs. Det är fint att sitta här och tänka på lite av varje. Ikväll tänker jag lite på hundträning och korrigeringar, och nivån på dem. Hur och när man ska korrigera. Om man ska korrigera och så vidare. Jag hittar en text från en gammal ridhandbok skriven för makalösa 2300 år sedan. Xenofon skriver i boken:
” Man får inte dra honom i munnen så hårt att hann kastar upp huvudet, och inte heller så nätt att han inte märker det. Men när han under bettets tryck bakåt lyfter på halsen ska man genast ge efter på tygeln; man ska alltid – det kan jag inte upprepa tillräckligt ofta – belöna hästen när han lyder vackert. ”
Den där Xenofon förstod väldigt mycket redan då. Det han skrev om handlade förstås om hästar och ridning men nivån han beskriver på korrigeringen och belöningen efteråt passar in i en väldig massa sammanhang. Och visst låter det fint de sista orden? ”när han lyder vackert”.
