A silver lining

Lilla Till är nu helt inslussad i flocken och vistas ett par timmar om dagen tillsammans med de andra hundarna i hundgården. Unga Lad är favoritkompisen och de två har verkligen kul tillsammans. Min, den äldre av de två unga labradortikarna har också blivit en favorit medan lilla Till tycks ha en annan relation till yngre Lillie. De äldre herrarna, Lakrits och Mer har hon redan för längesedan insett inte är så intresserade av småbarnslek så dem strosar hon förbi, möjligen får de en kärvänlig liten valpknuff av hennes knubbiga kropp men inte mer. Fröken Vi är klart en favorit med, fast inomhus för ute blir det inte så mycket lek med henne, åtminstone inte i hundgården om Lyra är med får då bestämmer hon. Och hon har tydligt bestämt att fröken Vi inte får lov att leka med gulliga valpar. Anledningen till beslutet är lite oklart men det helt klart att det inte är förhandlingsbart. Lilla Till och fröken Vi tar igen det när de umgås ensamma på morgnarna då det leks och brottas så det står härliga till medan Lyra är upptagen med ytterligare ett par timmars skönhetssömn värdigt en drottning.

Framstegen och utvecklingen kommer fort men fem månaders valpar, så också med lilla Till. Hon behärskar hundluckan nu så Lad och jag slipper passa upp henne. Hon har prövat några korta markeringar med dummy i det uppvuxna gräset utomhus och igår kväll släppte hon taget om botten och simmade sina första simtag när vi var vid sjön med hundarna med några av hundarna på kvällen. Ett litet steg i taget mot fullfjädrad jakthund. Med betoning på litet för vägen är lång, benen korta och valpen alltför ung än.

I almanackan har maj slagit över till juni och sommaren är här. Själv är jag kvar någonstans i början av april känns det som men jag kommer nog i kapp så småningom. Måste ändå säga att den här våren varit fantastisk vad det gäller vädret. En riktigt lång vår där värmen kommit smygande långsamt och behagligt och till det minimalt med nederbörd. För mig som jobbar utomhus blir vädret en påtaglig del av vardagen och jag vet inte att jag någon vår tidigare har använt så lite regnkläder och fått så många soltimmar som nu,  och fast vi  redan är i juni har jag inte sett till varken mygg eller knott. Under hela våren. Jag undrar om de torkat bort eller förvunnit av annan anledning? Det är vansinnigt skönt att slippa dem men alltid en liten, liten gnutta oroligt när naturen inte gör som vanligt. Inte ens vid dammarna nere i blötmarken har jag märkt av dem och det är sannerligen annorlunda. Kanske väntar de fortfarande på den riktiga värmen, för någon riktigt värmebölja har vi inte haft än heller. Jag lär inte missa när de dyker upp i alla fall för knott och mygg går ingen obemärkt förbi.

Det är studenttider nu, och skolavslutningar och andra avslutningar. Som vanligt är det vemodigt, skönt och spännande i en enda mix. Mycket känslor. För egen del har jag kommit till den delen av våren när det är många kursavslutningar. Tillsammans med kursdeltagare som tillbringat många kurstimmar och ännu fler träningstimmar ute sedan starten i januari stå vi nu lite snopet och konstaterar att det redan är över och förbi. Jag skulle vilja tacka er alla och en var för det har varit så fint för mig att möta er. Min vardag och mitt arbete är fyllt av så många härliga människor och hundar, så mycket positiv energi att ladda kraft från. Jag är oändligt tacksam över det. I slutet av en termin är det också dags för en liten summering. För egen del tänker jag alltid på hur jag kan göra vissa delar tydligare, få ut information bättre och förklara bättre. Jag tänker också mycket över hur vi ska komma rätt i den tidiga träningen, så att man så långt som möjligt kan komma rätt i relationen till hunden redan från starten. En del kursdeltagare kanske tänker på vad det inte nått fram till och möjligen är några lite besvikna för att man inte nått så långt som man hoppats. Det är naturligt tänker jag. För precis som för min egen del så är jag en sann optimist och tror ibland att några månaders tid och en intressant kurs ska ett rejält lyft och ett direkt resultat. Resultat finns där såklart, i små delar som man kommer att märka av mer över tid men som bekant byggdes inte Rom över en dag. Det gör inte utbildningen av en hund heller särskilt inte som hundar alla är av olika personlighet och en del inte riktigt stämmer överens med regelboken. Hav förtröstan är min uppmaning. Jag vet(av en hel del erfarenhet numera) att det brukar landa bra till sist. Utomordentligt bra faktiskt, även de gånger man inte riktigt når de målen man först siktade på. För några kursdeltagare har det varit åt andra hållet med, hundarna har utvecklats mer än vad de någonsin kunnat tro och gjort framsteg föraren inte kunnat ana. Till både deras och min glädje. En sak som slår mig i det här, som kan vara skillnaden i lyckande eller besvikelse, är att de förarna vars hundar gjort de stora framstegen kanske inte är de som haft de högsta målen. Med andra ord har de lagt ribban lägre och således haft fler delmål och fått felar fina framsteg att glädjas över medan några ur den andra gruppen som haft högt ställda mäl mer sett bristerna och blivit mer besvikna av att i nått hela vägen fram. Med det sagt menar jag inte att det är fel alls att sätta höga mål men att träningen blir roligare om man kan glädjas över de små framstegen, delmålen och ögonblicken av flow. När de dyker upp. För det gör de.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top