Ljuset

Jag smyger ner för trappan i den tidiga morgonen. Försöker att inte väcka övriga slottet men det är svårt för jag möts av fem par plirande morgonpigga ögon och glatt viftande svansar nedanför trappan. De fyra yngsta och Mer vaknar med tuppen(eller med mig) och väntar på att få starta dagen. Jag släpper ut dem och på vägen tillbaka visar den lite mer morgontrötta goldentiken att hon kan behöva lite klappande på den mjuka magen så jag stannar upp en stund. Kliar den gyllene hunden och småpratar lite med henne medan svansen lugnt slår mot väggen, Lakrits påkallar också min uppmärksamhet och vill ha en klapp medan Lyra inte bevärdigar mig ens med en blick när jag kliver förbi henne på väg ut mot köket för att slå på vattenkokaren. Jag ska starta dagen med en stor mugg te och skrivande har jag tänkt. Föröka dämpa rethostan som irriterar och känslorna som fortfarande är lite i gungning efter gårdagen.

Sommaren har inletts nu, årets första sommarmånad är här och det är galet grönt, blommigt och makalöst vackert. Det är studenttider, skolavslutningar, sång och glädje. Och sorg. Livets alla konstraster mitt i den vackraste försommaren. Vi var på begravning i går. Något av det allra ledsammaste och jobbigaste som finns att göra en vacker försommardag men och också något väldigt fint. Så innerlig hjärtskärande sorg och många tårar över den förlorade men ändå glädje att finna över det som varit. En påminnelse om vad som egentligen betyder något i livet. Var jag vill lägga mitt fokus. Prästens uppmanande ord om att visa omsorg om varandra följer mig. För visst behöver vi det med än någonsin nu tänker jag. Visa omsorg om varandra, vara snälla och inte dömande. Lyfta fina sidor hos oss själva och andra och inte leta fel och misstag. Livet är för kort för annat.

Jag stod vi det rytande havet i natt
Och såg ut i rymdens evighet
Och jag såg en svag men tydlig glöd;
Jag såg att nya stjärnor föds
Och fast det var natt
Blev det ändå aldrig svart
Där ute
Tändes nya ljus

Vi är en sekund i epokernas ström
Men vårt liv är en oersättlighet
Så innan min låga flämtar till
Och skymningstimmen tiger still
Vill jag vara ett bloss
För de som följer oss
En tid;
Ett ljus på deras stig
En tid;
Ett ljus i deras liv

– ur Ljuset av Björn Afzelius

Den fläckiga valpen kommer in igen och tittar intensivt på mig med sin truliga uppsyn. Dags för frukost är hennes uppmaning. Slut på skrivandet. Men först vill hon upp i famnen en stund. Hon har ett litet närhetsbehov som behöver tillgodoses några gånger per dag och inte mig emot. Jag märker när det är dags på hennes intensiva krafsande mot mitt lår. Anda gånger nöjer hon sig när jag tillrättavisar henne och ber henne låta bli men ibland klänger hon ihärdig fast och då vet jag. Jag är den snälla sortens hundägare som inte ser något problem med att låta valpen få det den vill ibland. Jag ser inga bekymmer med det för jag tror inte man blir bortskämd av närhet och inte att det förstör det mitt “ledarskap” heller, snarare tvärtom. Vuxen nog att gå på magkänsla och bestämma själv är jag med  Så jag lyfter upp valpen i famnen och vi kramas en stund. Valpen med huvudet i min halsgrop eller nosen tryckt mot min kind. Det hela är över på en minut eller två och sedan är vi nöjda med närhet båda två och klarar oss ett bra tag fram under dagen. Ska det verkligen blir jakthund av valpen längre fram undrar jag ibland. Ska hon blir stor, stark och självständig? Kanske gå ut hand och rusa efter fåglarna när frestelsen blir alltför stor? Självklart tänker jag, självklart ska hon precis allt det för det hör en hund och ett liv tillsammans med en jakthund till. Och det är helt i sin ordning. Men först ska hon bara vara söt, nära och utomordentligt charmig ett par säsonger till, och det kommer gå alldeles utmärkt för det är utan tvekan den fläckiga valpens bästa gren.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top