All that glitters is not gold..
Den gule hunden har hämtat sig en tuggroda i butiken. Helt på eget bevåg. Han vill nog påtala att det faktiskt är fredag kväll och hög tid för fredagsmys. Han har rätt såklart så jag hämtar en hög stora hundkex och delar ut i gruppen. Rota gör som hon brukar och lägger sitt kex intill en stor snäll retriever så hon får det serverat i lagom stora bitar. Lyra tuggar några kexbitar och hittar sedan en plastpåse från akvariefiskavdelningen i puben som hon börjar gnaga på. Ett onödigt påhitt. Under hennes snart femåriga liv har hon inte bitit sönder något utom en fasan i ett högst ordinärt tillfälle som inte riktigt kan räknas på grund av omständigheterna. Eller nja… hon har faktiskt en speciell känsla just för platsprylar och brukar nog ta chansen att bita sönder små plastdetaljer när hon hittar sådana. Fast det räknas nog inte riktigt det heller för det är plastpluppar som enbart varit att betrakta som skräp. Vi har inte lidit någon ekonomisk förlust och Lyra har inte blivit sjuk av dem tack och lov. Alla har vi våra egenheter.
Bruna Mer gör också som han brukar och travar runt i köket så länge jag travar runt. Sådan matte sådan hund menar slottsherren. ”Kan du inte sätta dig still snart”- undrar Mer och tittar på mig med den där speciella blicken som enbart cockrar kan framkalla. Så jag gör väl också som jag brukar och fogar mig snällt efter den bruna cockern och slår ner rumpan på stolen. Omedelbart drar den brune en djup suck och lägger sig tillrätta vid mina fötter. Vi trivs. Jag tänker att det är viktigt att göra som man brukar. I allra högsta grad. Att det liksom är själva grejen att hålla sig till sina vanor och sin röda tråd. Men jag behöver påminna mig om det allt som oftast eftersom jag är av den sorten som lätt låter sig påverkas av andra och det jag ser och hör runt omkring mig. Kanske borde jag – tänker jag och funderar över huruvida jag borde bättra på min image, använda andra kläder, skaffa en tuffare approach, bli mer aktiv i marknadsföring eller vad det nu kan vara. Fast då är det ju inte jag funderar jag vidare medan jag tar ett djupt andetag och lyssnar inåt istället. Att försöka vara någon annan än den jag är håller inte i längden, dessutom är ju ”alla andra” redan upptagna. Så jag fortsätter med mitt.
Vi räknar ner och betalar räkningar. Januari närmar sig sitt slut med stormsteg. Som varenda förbaskade år står jag med dubbla känslor. Våren och ljuset lockar men samtidigt tar fågeljaktsäsongen slut. Allting har sin baksida. Kanske är det meningen med livet? Utanför dörren pågår fortfarande pandemin. Den är absolut en av livets baksidor som det är svårt att se en mening i. Och jag har svårt att se meningen i baksidor med skadade hundar och missade möjligheter tänker jag medan jag tittar på min gula labrador och själsfrände som ligger på golvet intill mig. Ska vi verkligen inte komma ut och starta mer tillsammans undrar jag men så erinrar jag mig om att livet är flyktigt och att vi åtminstone har varandra och att själva meningen med livet inte kommer ur sådana saker som jaktprov och tävlingar. Men jag är helst utan den baksidan med. Samtidigt vet jag att det går att finna mening i det som kan dyka upp och kanske kommer istället för det vi planerat. Det går att skriva om rutten på kartan, det kostar inget men det kan vara bara jobbigt, fast samtidigt komma något riktigt bra ur det. Ur det som kommer efteråt. Bättre än man anat. Jag håller mig envist fast vid den förhoppningen.
Allt som glimmar är inte guld men det kan faktiskt vara väldigt fint ändå.
