Alla dessa små
Valpen sitter fint och tittar längtansfullt mot köksbänken. Hon önskar sig mat igen. En skål fylld till bredden med uppblötta foderkulor. Jag undrar hur mycket hon skulle äta på en dag om hon fick bestämma själv. Hur många skålar som hade gått ner. Som variation får hon ibland maten serverad torr. Utspridd i gräsmattan eller i en lingontuva på vår mullepromenad. Matlusten är större än uthålligheten och hon blir i det närmaste frustrerad när inte foderkulorna ligger serverade framför henne. Lättillgängliga. Jag funderar över vad det kommer att betyda för framtiden. Om uthålligheten brister. Eller om det bara är valpigt vanligt och fullt normalt och att uthållighet kommer först senare. Tänk så många valpar jag haft och aldrig ens tänkt på uthålligheten på det sättet förut. Jag tror inte ens jag reflekterat över det. Men så har jag heller aldrig haft en så hungrig valp tidigare. Så nu tänker jag nog på det för jag har en valp som är som en hungrig fågelunge. En som hungrigt gapar och väntar på att bli serverad på plats. Omgående.
Fast ikväll orkar hon knappt ens vara hungrig. Hon ligger som en slagen hjälte i bädden vid mina fötter. En eftermiddags trädgårdsarbete sög kraften ur henne och hon har sovit nästan hela kvällen. Skönt tycker jag men jag anar att morgonen kan bli ännu tidigare än vanligt. Då kommer jag garanterat inte tycka det är lika skönt. Å andra sidan kommer jag upp och igång tidigt vilket kan passa bra eftersom vi ska iväg på fasanjakt så fort det ljusnar.
