Alla drömmar är inte för oss
Jag tittar ut genom köksfönstret, följer det aktiva djurlivet som pågår där, ser molnen skingras för att släppa igenom solen och ormvråken som sitter på stolpen i hörnet av gärdesgården. Samma fågel som förra året undrar jag och ser på när den majestätiskt slår ut sina breda vingar och lyfter för att sekunden senare dyka ner mot något i diket. En sork kanske? Jag tittar på alla vissna perenner i rabatterna med. För de står kvar. Sedan i höstas för ingen har förbarmat sig över dem. De som inte knäckts och brutits mer av vinterns snö och regn. De spretar med bruna döda pinnar mot himlen och är vackra på sitt eget vissna sätt. Men det är stökigt med förstås. Ingen prydlig höstgrävningen här inte. Men jag störs inte av det ovårdade. Har inte gjort på hela vintern i alla fall fast nu börjar jag så smått längta efter att pryda rabatter och blomlådor med vårblommor i glada färger. Så kanske får jag ta tag i det vissna och rensa upp.
Jag tittar på min svarta hund med. Med ömhet i blicken studerar jag hennes vackra ansikte och de mörka ögonen. Hon väntar på att jag ska droppa och göra rent hennes öron för de har besvärat henne en liten aning det senaste. Eller hon väntar nog egentligen inte på själva öronbehandlingen men på godbiten hon för när det är avklarat. Hon är svag för godbitar. Och för mig faktiskt. Hon gillar att vara tillsammans med mig och blir så glad att hon knappt kan behärska sin stora ivriga kropp när hon förstår att vi ska göra något tillsammans. Happy happy! Jag smeker henne över pannan, känner hennes mjuka päls mot min hand och tänker alla drömmar ändå inte för oss. För jag vet någonstans både tydligt och klart att den svarta hunden och jag inte kommer uppnå riktigt de drömmar och mål jag har. Jag har höga ambitioner, vill mycket. Hennes mål och ambition är mer att få vara med mig, umgås och gräva upp en sork eller två. Hon gillar våra träningspass med och allra mest höstens jakter. The real thing. Men hon slipper nog helst tävlandet. För hon är inte odelat bekväm med nya platser och nya grupper och kommer inte till sin rätt fullt ut där. Hon är lite blyg helt enkelt och till det en smula inåtvänd. Med tiden kanske det blyga ger efter. Eller inte och då får de väl vara så. Vi promenerar i skogen och stannar i en solbelyst glänta och jag funderar över just det där medan fåglarna sjunger och solen sakta börjar värma. Som om hon känner vad jag tänker kommer hon plötsligt springande och ställer sig med hela sin längd mot mig med framtassarna mot mina axlar och ger mig en slick på hakan. På något sätt hör vi ihop hon och jag. Jag hoppas att jag gör henne glad. Och jag hoppas att jag får henne att må bra.
Ordningen är återställd i köket och den gula unghunden ligger vid mina fötter igen. Lilla Till som är av med tratt och stygn ligger i högen med de andra nu och verkar trivas med trängseln. Hon gillar verkligen det, att vara tätt och nära, under och ovanpå. Överallt och inuti. Cockrar är så tycker jag, undantaget Lyra som har integritet och kräver avstånd och åtlydnad. En bädd och fluffig madrass. Mer däremot, bruna fina åldermannen Mer kräver inte så mycket alls. Han finner sig tillrätta i hög och för sig själv, på madrass eller på golvet. För stunden är hans kropp smidig och följsam. I överkant. För i morse när vi skulle gå ut gjorde han ett jämfota hopp upp på bänkskivan till den gamla sekretären. Det bara hände så som saker gör med ivriga cockrar och jag gapade förvånat när Mer lika snabbt hoppade ner när det plötsligt gick upp för honom vad han egentligen gjorde. På vägen ner puttade han i kull stolen där min väst som hängde och tennisbollar for åt alla håll över golvet. Man har sällan tråkigt med ett gäng cockrar. Och är man inte positiv och har humor i förväg så lär man få det på vägen. Men Mer har faktiskt aldrig gjort så förut. Hoppat upp på en möbel inomhus på det viset. Men någon gång skall väl vara den första förmodar jag, även då man är nästan tio år.
