Alla sätt är bra utom de dåliga
Påskdagen har spenderats tillsammans med ett härligt gäng på öppenklass träning. Vi hann pröva olika terränger, miljöer och övningar under dagen och hade en riktigt fin, ganska komplett träningsdag. Egentligen skulle vi haft en miniweekend med övernattning och träning över två dagar men det satte coronaviruset stopp för. Vi är glada ändå att möjligheten finns att kunna träna hund och hålla kurs överhuvudtaget. Den kreativa delen av företagandet och hjärnan har verkligen utmanats den här våren och nya genomförbara alternativ har plockats fram för att ersätta tidigare planer. Och det har gått fint, riktigt fint. Även om det inte blivit det vi först tänkt så har det blivit något annat som visat sig vara riktigt bra det med. Man får och bör inte vara rädd för förändring och nytänkande. Träning av hundarna är fortsatt en utmärkt sysselsättning och ett bra ”plåster på såren” när mycket annat i tillvaron svajar och känns osäkert. Vi tränade på, löste uppgifterna, funderade och diskuterade. Vad är rätt och vad är fel och vilket sätt är det rätta? Jag tänkte på det gamla talesättet ”alla sätt är bra utom de dåliga” och tänkte att det ligger mycket i det. Vilka är då de dåliga sätten tänkte jag vidare. Ja det är väl då de som inte fungerar. Men alla de andra, de som faktiskt får det att funka är ju onekligen rätt. Det finns inte en sanning. I hundträningen lika lite som någon annanstans.
En fin kursdag hade vi. Som avslutades med en fingerad drive på dummyänder i eftermiddagssolen. Efter kursen blev både slottsherren och jag sugna på ett eget träningspass. Det är en av fördelarna med ljuset. Att man får mer energi och orka med att träna egna hundar efter arbetsdagen och att det går att genomföra det eftersom solen tappert håller dagen ljus till närmare tjugo och trettio om dagarna. Så Bäst och Lakrits fick ett egen ”fingerad dummyandsdrive” med några dolda dirigeringar som tillägg och lite nya vinklar. Kul tyckte både vi och grabbarna. Efter det tog slottsherren fröken Vi på träning och egen tid medan jag kvällsrastade energifyllda cockerspaniels och letade upp kvarlämnade tennisbollar innan vi tog kväll och avrundade dagen med en grillade hamburgare, spetskål och majskolv medan hundarna tuggade kex. Det duger utmärkt som avslut på en fin dag på vilket slott som helst.
Jag varvar ner nu efter maten, lyssnar på Musik och sippar på ett glas vin vid datorn. Ikväll är det gubbrock för hela slanten. Först ut var Chris Rea, ett säkert kort. ”Looking för the summer” är nog favoriten. Jag chockas lite när jag klickar igång låten på spotify och ser ett foto av Chris. Jösses så gammal han har blivit. Fast det är kanske inte så konstigt vid närmare eftertanke. Jag tyckte han var gammal och kallade hans musik för gubbrock redan när jag lyssnade på honom då jag var i tjugoårsåldern och jag tvingas inse att det faktiskt är ett tag sedan. Ett bra tag sedan till och med och ha var ju faktikst ”gammal2 redan då. Kanske är det läge att byta ut namnet gubbrock till pensionärsrock?
De bruna cockrarna trasslar vid mina fötter medan jag funderar vidare. Mer och Rota har lekt tillsammans en hel massa de senaste dagarna och nu ”knör” de i bädden vid mina fötter tillsammans med ett märgben och de två stora ikeagoldenhundarna som Mer släpat in i bädden under köksön. Vad den nya väldiga kompisandan kommit ifrån vet jag inte riktigt. Kanske närmar sig Rota löp så Mer har ett större intresse för henne? Eller så har de helt enkelt funnit varandra ordentligt först nu. Vad vet egentligen jag.
När Chris Rea ebbar ut ersätts han av nästa gubbrock då Highway man rullar igång. I den låten finns en textrad Johnny Cash sjunger som jag har så hopplöst svårt att inte gråta till. Den gör mig sentimental och hoppfull på samma gång och jag vill gärna tänka mig att döden kan vara så. Poetiskt vackert mitt in gubbrocken. Mmm…
” Perhaps I may become a highwayman again
Or I may simply be a single drop of rain
But I will remain
And I’ll be back again, and again and again and again and again.”
