Allt har sin tid
Valpen ligger i slottsherrens knä och snarkar. Slottsherren själv nickar betänkligt med huvudet och ser ut att vara på väg att ramla ur fåtöljen. Jag sitter vid köksön och kikar på dem. De ser hemtrevliga och avkopplade ut. Lika viktigt som vad som helst annat tänker jag. Man behöver kunna vila ihop och ta igen sig mellan varven. Vila är min egen tveklöst sämsta gren dessvärre. Jag borde öva mer på det förmodar jag. Eller så vilar man bara på olika sätt. Jag hävdar bestämt att jag vilar bäst när jag får göra något. Hålla mig sysselsatt. Annars sover jag. Det är jag däremot rätt bra på att göra men det är lite förargligt att gå och lägga sig redan klockan åtta på kvällarna. Så jag skriver. Eller bakar. Målar en mugg. Förbereder en kurs. You name it.
Hundarna vilar med. Mjuka nosar nertryckta mot bäddarnas fällar, ihoprullade som rävar eller utsträckta på rygg som den svarta unghunden. Det märks att hösten är här med mörka kvällar och den behagliga tröttheten som följer med jaktsäsongen. Tröttheten efter en hel dag på jakt är av tveklöst bästa sort. Det finns nog inget mer rogivande än lugnet som infinner sig i slottet sådana kvällar. Det skulle möjligen vara idisslande får eller hästars tuggande då man släcker lampan i stallet efter kvällens sista utfodring. Men det är längesedan jag hörde de ljuden nu och snarkande hundar duger utmärkt som ersättning. Allt har sin tid.
Rapphönsjakten med och den har sin tid just nu. Premiär idag. Våra cockrar hade nog gärna lagt hela sin veckopeng på att få vara med. Jag med. Men det får vänta ett tag till dessvärre då fältfågeljakten för vår del inte inleds förrän fasanpremiären första oktober. Då blir det däremot både mycket och intensivt innan rapphönstiden är över igen. För den är kort jaktsäsongen på rapphöns, sex veckor totalt, så det är inte svårt att förstå att det blir intensivt och alldeles fulltecknat i almanackan under de veckorna. Om man vill ägna sig åt den sortens fågeljakt. Det vill man gärna såklart, i alla fall om man tillhör den gruppen av människor som tillbringar större delen av övriga året till att träna och förbereda hundarna för uppgiften. Det är nu allvaret kommer in. Nu är det på riktigt och träningen skall upp till bevis. Skörda frukten efter arbetet eller vad det är man brukar säga. Just idag kändes det som om att det ändå var tur att det inte blev premiär för vår del. Inte här i alla fall. För regnet har vräkt ner sedan i natt och regnmätaren visar dryga fyrtiomillimeter. Rapphönsjakt och sådant ösregn är en särdeles dålig kombination. Jag tröstade mig med det när jag gick i galonkläder och hade hundträning på hemmaplan.
