Alltid något nytt att lära

Kväll igen. Stjärnklar himmel och hoande uggla efter en solig men kylslagen vårdag. Fågelsång har varvats med oro över hur sjukvården ska klara coronakrisen. Jag är glad att det är vår och solen skiner, livet känns lättare då och idag firar vi både vårdagjämning och drottning Lyras fyraårsdag.
Dagen idag har spenderats på privatträningar med fina hundar och förare och igår var det två kurser på schemat, först en fortsättningsgrupp för unghundar och sedan en grundkurs för yngre eller mindre erfarna unghundar. Det fungerar fortsatt med små grupper och träning utomhus men vi följer dagligen uppdaterade råd och anvisningar vad det gäller viruset. Det känns kul att vara igång och skönt med det återkommande ljuset. Men det blev kallt framemot kvällskvisten. Några plusgrader till hade varit skönt. Eller sydväst vind istället för nordan. Om man nu får önska.

Jag har funderat lite över lärandet igen. Över hur olika vi lär och vad som är en bra lärandemiljö. Och vad som är en bra lärandemiljö för hundarna. Jag är ganska övertygande om att en lugn lärandemiljö är viktigt och avgörande för hundarna. Att gruppkonstellationen och stämningen är bra är nödvändigt för både hund och förare, om man nu tränar i grupp. För det är få förare som klarar att förmedla lugn till sin hund om de själva är obekväma med situationen. Stress föder stress. En annan faktor som ofta stressar förare och gör att relationen till hunden belastas är känslan av otillräcklighet. Rädslan att göra fel, att förstöra något och inte ha kommit tillräckligt långt i träningen skapar oro och negativa känslor. Som tur är så är hundar tålmodiga, det är ingen katastrof om det blir lite fel ibland, hundarna är betydligt tåligare än vi tror. Däremot blir det tokigt om rädslan att göra fel hindrar oss från att pröva. Vi missar väldigt mycket mer med hundarna av att göra ingenting än att pröva och göra ett eller annat fel emellanåt. För att inte känna sig otillräcklig och dålig som hundförare behövs det stöd och uppmuntran. Man behöver också ha klart för sig att det tar tid att bygga en relation och det tar många timmar innan man ser ett varaktigt resultat av träningen. Allt sitter självklart inte på plats från början. Om man kan nöja sig med det och vila i känslan av att vara på väg men inte vara helt i mål än så blir det enklare och mer förhoppningsfullt. Jag lyssnade på professor Carol Dwek i ett Ted-talk när hon pratade om lärande. Mitt i prick kände jag och även om det i hennes fall handlar om barns lärande så finns det mycket vi kan ta med oss i hundträningen tänker jag. Hennes tanke är att barnen(vi) presterar bättre med hjälp av ”inte än”. Att fokusera på ”inte i mål än” istället för det aktuella resultatet för stunden känns bättre och gör oss mer benägna att träna vidare mot det slutliga målet. Vi sporras istället för att känna oss otillräckliga. Intressant tycker jag, och värt en ”lyssning”. Om man nu är intresserad av lärande eller hundträning, eller både och. På tal om lärande så lärde jag mig något nytt idag, något jag märkligt nog helt missat trots min numera hyfsat höga ålder. Jag tycker som bekant om att fira vårdagjämningen, jag tycker rent av det är en av årets viktigaste dagar att fira. Trots det har jag varit helt omedveten och okunnig om att det är vårdagjämning över hela jorden, samtidigt. Det här tillhör säkert vanlig allmänbildning och ”alla” kanske redan vet om det men jag hade helt missat det. Borde inte det var en självklar sak att få lära sig i grundskolan? Kan hända ingår det i läroplanen fast jag var sjuk den dagen det lärdes ut, eller kanske närvarande fast så pass frånvarande att informationen inte gick fram. Ledsamt nog är kanske inte det sistnämnda helt omöjligt så som jag känner mig själv…

Min nya lärdom för dagen, här hämtad från wikipedia:

”Vårdagjämningen är inte en dag, utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt vid olika klockslag på skilda ställen på jorden, beroende på i vilken tidszon man befinner sig.
Natt och dag är inte exakt lika långa vid vårdagjämningen. Detta förhållande inträder något dygn tidigare. Det beror på ljusets böjning i atmosfären, den så kallade atmosfäriska refraktionen. Refraktionen innebär att solen kan lysa på lite mer än halva jorden på en gång. Det medför att dagen blir längre och natten kortare än den annars skulle ha varit. Refraktionen medför också att dag och natt är lika långa först något dygn efter höstdagjämningen.
Dagarna omkring vårdagjämningen går solen upp rakt i öster, och omkring tolv timmar senare går den ner rakt i väster. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring vårdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.”