Älskade unghundar
Eller hur var det nu?
När slottsherren kom hem från jobbet igår och jag fortfarande var ute på jobb möttes han av mina tre unghundar som satt uppflugna i fönstersmygen i fönstret med full uppsikt över vår lilla gårdsplan. Mina tre! Det var såklart inte där jag lämnat dem ett par timmar tidigare. När slottsherren sedan släppt ut dem och klev in trampade han rakt in i ett mindre kaos. Två hundtäcken och tre stora handdukar låg på golvet tillsammans med mängder av skräp. Som om någon hade slaktat en soppåse. Det hade inte någon men däremot väskan dör vi har saxar, kardor och annat som är bra att ha till hundvård. Nu var det inte så bra att ha längre för det mesta var i smådeler. Två febertermometrar i plastfodral , två furminator kardor, en sax, hur bitar man ens sänder en sax för övrigt? ett etui till en tandskrapa och något som innehållit väldigt mycket vadd, jag är fortfarande osäker på vad det kan ha varit faktiskt och en hel del annat. Jag förmodar att jag borde vara tacksam att ingen skar sig på saxarna eller åt upp batterierna och att de åtminstone inte bitit sönder inredningen men jag kan utan omsvep säga att det var svårt att känna något annat än irritation. Mitt bland alla ”sopor” var också en stor kisspöl. Som pricken över i. Det var inget att göra än att skratta åt eländet och städa upp. Och komma ihåg att köpa en ny febertermometer nästa gång vi är på apoteket.
Jag tror jag vet precis hur det gått till med. Hur Besta öppnat grinden till hundboxen. Hon är bra på sådant, och hur sedan Lass och hon stormat in medan lilla Till tassat bakom. Hur Besta direkt efter det checkat av alla hyllor och bänken efter något ätbart och Lass börjat riva fram textiler ur hundhyllorna och dragit in dem i rummet med det stora fönstret ivrigt påhejad av lilla Till. Sedan är jag faktiskt lite osäker på hur resten gått till. Eller förresten inte helt och hållet för jag är helt säker på att Lass är den som står bakom allt framdraget och sönderbitet, men jag är mer osäker vad lilla Tills och Betsas roll i det varit. Om de vart delaktiga eller lite försynt hållit sig på avstånd medan förstörelsen pågått. Hade det varit något ätbart med i bilden skulle jag varit övertygad om Betsas delaktighet men det känns inte som hennes grej att bita på sådant som inte går att äta. Onödigt liksom. Och lilla Till, hon är bara lilla Till och brukar inte ställa till med något alls. Men man vet ju aldrig förstås. Det ska gudarna veta. Att man aldrig riktigt vet med unghundar och att man aldrig bör sluta förvånas.
