Anledning att fira

Jag hittar gärna anledning att fira. Om man känner efter finns det alltid många anledningar till det och att känna tacksamhet över något. Att få vakna varje morgon, att ha en kropp som fungerar och tak över huvudet till exempel. Idag firar vi, förutom det vi kanske tar för givet, att Thomas har namnsdag och att vintersolståndet är här och att det vänder. Ljuset är på väg tillbaka! Vi firar också en fin träningsdag tillsammans med goda vänner, god mat och duktig hundar. Och att det kommit lite snö igen lagom till jul eftersom den som kom tidigare hann smälta bort. Imorgon ska vi försöka anpassa oss till tillvaron och julhandla de avglömda julklapparna (jag som hade så gott om tid) och få in en fin gran och griljera skinkan. Vi ska nog hinna trycka in lite hundträning också, annars blir inte dagen komplett.

Av en händelse hamnade jag i ett några år gammalt bildalbum i datorn nu på kvällen. Så roligt och nostalgiskt att se bilder på våra tidigare hundar och oss själva i olika miljöer och sammanhang. bland annat fick jag fram en bild på Lykka, en av mina ”once in a lifetime” hundar. Jag skriver en av eftersom jag är övertygad om att jag kommer få uppleva flera, jag har redan gjort det förresten, som lämnar stora avtryck och har en särskild plats i mitt hjärta. Fast vissa hundar får man en sorts extra connection med. Lykka var en sådan hund. Så mycket roligt vi hade tillsammans och vilken trygghet vi utvecklade genom åren. Vi visste var vi hade varandra. Hon var också den hunden som introducerade mig på allvar i jakten och apporteringsuppdragen. Hon var naturlig och självklar, stark och ödmjuk. Och busig ibland. Hon var ingen perfekt hund, lika lite som någon annan, men vi stämde så oerhört bra ihop. När Lykka var sex år drabbades hon av en hjärnblödning och kunde inte längre startas på prov eller gå på jakter som tidigare. Jag valde att placera om henne och hon levde sina sista år tillsammans med en god vän och fick några fina år med bästa omvårdnad. Det låter kanske hårt att placera om sin ”once in a lifetime” hund. Och det var hårt. Men det var ännu hårdare för mig att se hennes hoppfulla ögon varje gång vi skulle på jakt och hon fick stanna hemma eller vänta i bilen. Hon visste vad hon missade och det skar i mitt hjärta. Lykka lever kvar genom barn, barnbarn och några barnbarnsbarn och jag hoppas att jag ska få möjlighet att träna och jaga tillsammans med en minilykka någon gång i framtiden.

Vassruggens Lykka till Kopparhult, på bilden i titeln syns sonen Vezzlan och barnbarnet Budda rusa fram genom livet