”Antingen hittar vi en väg eller så gör vi en” – Hannibal(och Lass)
Landar, sammanfattar, analyserar. Dagarna som gått, långhelgen vi haft. Fullspäckad med jakt, hundar och människor som delar vårt intresse. Sliten. trött och tacksam ska jag vila upp mig i vardagen och det vanliga några dagar. Oktobers sprakande färger, solen och duggregnet. Allt lika välkommet. Blöta hundtäcken och smutsig bil att ta hand om. Unga hundar med överskottsenergi och äldre som behöver vila och omvårdnad. Jag börjar med de två yngre innan de river slottet totalt i sökandet efter lämplig( läs högst olämplig) aktivering, en bortplockad golvlist och söndergnagd sopskyffel senare är det hög tid. Ute lättar dimman och avslöjar en ljusgrå himmel bakom trädkronornas svarta skuggor och bakom det ljusgrå anar jag solen. Ljuset.
Lass är en mästare på att öppna dörrar, grindar och annat med kluriga låsningar avsedda för att hålla hundar bortstängda från vissa rum eller ytor. Därför har vi extra gummistroppar på några grindar och i bilen har Lass egen bur med kombinationslås på övervåningen så hon inte lyckas släppa ut sig själv och sina vänner. Igen. Det händer att vi glömmer gummistroppen på grinden inne i slottet och det märker Lass nästan omedelbart. Alltid. Eftersom hon aldrig tycks sluta försöka och hoppas. Max belöning för hennes del och tillbaka till ruta ett vår del blir det såklart också varje gång vi glömmer gummistroppen och hon öppnar eftersom det övertygar henne om att det värt att fortsätta försöka. Lyra har lärt sig med. Att det lönar sig att alliera sig med Lass och dra fördelar av hennes uppfinningsrikedom. Så nu håller hon sig tätt bakom Lass och skyndar sig att slinka emellan genom den smala springan som öppnar sig när Lass hoppar upp och trycker ner spärren. De andra något trögare hundarna är varken lika snabba eller lika intresserade av att ta sig förbi grinden så de ligger oftast kvar medan de två små svarta far in genom huset som två rännilar och tar plats i varsin clubfåtölj. Med fårskinn ska tilläggas.
Annars är det faktiskt lite av ombytta roller här nu. Med Lass. Ombytt roll med Pal. Nu är det han som är betydligt mer explosiv, mer utanför ramarna och påhittig och hon den lilla prydliga, näst intill vattenkammade. Hon håller sig nära mig. Söker kontakt och frågar om vi möjligen ska träna lite eller om jag har en godbit att bjuda på. Det sista gör att jag känner mig lite ”köpt”, duger som godismatare i brist på något bättre så att säga. Men om en godbit lite nu och då kan bana väg för en god kontakt och ett bättre samarbete så är inte jag den som säger nej till möjligheten. Av princip tänker jag ändå det borde gå utmärkt utan godis men eftersom redan uttrycket ”av princip” får det att klia i mig så är det bara att släppa principerna och öppna upp för möjliga alternativ och en del nytänk. Jag får faktiskt allt mer gensvar av Lass nu. Godis eller inte. Lite förvånad över utvecklingen är jag allt men också väldigt glad. Den ingjuter hopp. Ordentligt med hopp. Vad gäller Pal fortsätter jag hänga en hel del på bromsen. Han är galen på ett alldeles underbart sätt. Jag blir hänförd och fartblind men försöker hejda mig. Göra mitt yttersta. Ett steg i taget intalar jag mig, ett steg i taget. Det är svårt så klart, svårt att hålla sig när hunden vill så mycket och inte tycks ha några gränser. Ge mig mer så löser jag det säger han och tittar på mig med öronen skruvade högt uppe på huvudet. Jösses vad jag får jobba för att behärska mig och inte ge efter och låta honom få tio apporter till. Det blir mitt ansvar att sätta stopp, för han gör det inte. Det hela påminner mig om när jag var liten och föräldrarna avbröt när leken pågick som bäst. Surt. Jag vet såklart att man bör sluta när det är som roligast, innan det dalar, men vad gör man när det roliga aldrig tycks ta slut?
