Är det inte lite ledsamt ändå?
Varför läste jag den här recensionen undrar jag. Jag hade ju redan svaret. Visste vad jag tyckte om boken. Nu tvivlar jag. Är boken kanske bara bluff och inte alls så bra som jag tänkte? Jag inser att jag tog jag in för mycket information nu. Information som jag inte behövde för den fick mig lite ut balans. Helt i onödan faktiskt för innan jag läste recensionen var jag glad och nöjd. Tillfreds. Det finns mängder av information att ta in och jag tullhör informationstörstande folk så det kanske är inte är så konstigt med detta ständiga sökande. Jag vill veta så jag kan välja rätt. Göra rätt. Få bekräftelse på mina val. I ivern efter information och kunskap snavar jag fram över hundratals olika sanningar och ska försöka välja väg och ta beslut. För och emot. Sortera och ransonera och välja. Fy farao så komplicerat. Jag gillade verkligen boken jag läste. Särskilt innan recensionen. Jämmer.
Några vänner gjorde en miniatyrundersökning på Instagram. Men inte om en bok. Jag är för all del inte säker på att avsikten var att göra en undersökning men var vad det blev tänker jag. En fråga ställdes till alla som läste den, mest människor som tränar retriever eftersom kontot riktar sig till dem och kanske att andelen svarande mest representerar en yngre grupp retrieverförare eftersom Instagram mestadels har en något yngre publik. Yngre än pensionsåldern åtminstone. Eller så har jag fördomar. Frågan som ställdes var i alla fall vad ditt eget bästa tips till dg själv hade varit om du var nybörjare och skulle börja med retrieverträning. De allra flesta tipsen många gav sig själva var att ”ta det lugnt” och vara noggrann. Det är ju både riktigt och rätt och viktig men lite sorgligt med för det lät så allvarsamt alltihop och ingenstans gav någon sig själv rådet att som nybörjare se till att ha kul och inte ta det så allvarligt. Var har glädjen tagit vägen? Den lustfyllda kravlösa, oförställda och nyfikna. Den eftersträvansvärda stillsamma lyckan som kommer i kommunikationen med hunden helt i avsaknad av prestation. Utrotat i vår moderna värld kanske? Mitt tips till mig själv som nybörjare och alla andra nybörjare är att ”ha kul”. Att för guds skull se till att ha roligt tillsammans, se till att hunden har kul och släpp de förbannade kraven på prestation. Börja i rätt ände. Glädje först. För hunden med. Hela livet är fyllt av krav och ur din hund och träningen tillsammans ska du hämta kraft för att orka möta det andra i livet. En energikälla. Inte ytterligare ett kravfyllt område. Inte vet jag hur det har blivit så här, hur kraven smugit sig in allt mer i hundträningstillvaron men när jag skaffade mina första hundar, för rätt många år sedan i och för sig, så var utgångsläget liksom ett annat. Det var inte skyhöga mål från start på det sättet som det är nu. Inte tal om så mycket prestation, perfektion och detaljer utan mer avslappnat och lite mer kul. I alla fall är det så jag minns det. Eller så begrep jag inte bättre då.
De senare dagarna har mina tankar och drömmar gått mot ett spa för hundar och deras människor. Som en motpol i ren protest. Där mjuka värden regerar. Jag ser framför mig en vacker byggnad med rum med högt i tak och stora fönster, inrett med jordnära färger, spotlights som gnistrande stjärnor i taket och en doft av välluktande aromatiska oljor. En signaturdoft såklart för det tycks vara något som är inne nu. Så besökarna känner igen sig direkt när de kommer in genom dörren även om de skulle råka blunda. Ett par mjuka skinnfåtöljer med hög rygg och mjuka mattor på golvet med. Kanske en öppen spis. I fåtöljerna ska vi sjunka ner för en stunds sinnesro och eftertanke medan hunden får massage på vibrationplattan. Mumsa på hembakade kakor över en kopp te medan vi berör och resonerar om alla de problem som eventuellt, men bara eventuellt, kan finnas i träningen och som behöver avhandlas. Avskilt från andras ögon, i lugn och ro i en miljö som gör oss avslappnade, varma och livsbejakande. Självklart är det helt mobilfritt och teknikbefriat så när som på fjärrkontrollen för att styra stjärnorna i taket och vibrationsplattan. När det vi behöver avhandla är avhandlat och vi är ikapp oss själva, lugna, förberedda och klara går vi ut i naturen med en avslappnad hund som är mjuk i kroppen och lugn i sinnet och tränar en stund. Hittar rätt i kommunikationen, finner glädjen och allt är perfekt och underbart och ingenting känns jobbigt någonstans och sedan går vi in igen för att avsluta där vi började. Visst låter det fint och ungefär lika ouppnåeligt som att bestiga Mount Everest utan syrgas. Men i all fall, jag drömmer lite om den känslan. Om att ta det lugnt på riktigt. Den stillsamma lyckan. Eller något liknande.
