Arla morgonstund
Valpen slår upp sin plirande ögon tio minuter före den tiden klockans alarm ringer på vardagar. Idag är det ledig lördag men det gör inge skillnad för honom. Han meddelar tydligt att det är dags. En ny dag väntar och magen kurrar. Jag kliver ur sängen, tar valpen på armen och går ut i den tidiga morgonen. Jag är av den lydiga hundägarsorten så efter att rastningen är klar serverar jag valpen frukosten fast det egentligen ör en timme för tidigt en lördagsmorgon. Minst. Så kommer det sig att det redan nu står en deg på jäsningen för att blir frukostfrallor om en stund och att jag redan är igång med kursplanering, tvätt och lite annat fast timmen är tidig. Flera av mina måsten och borden blir avklarade innan medan de flesta fortfarande sover. Det är fint med tidiga morgnar med valplek på golvet och en intressant podd eller ”Vaken” i radion. Det är mycket jag hinner avhandla under morgonstunderna och en bra dag för mig inleds med fördel på det här sättet.
Efter en stund blir leken lite för vild för att försiggr inomhus så jag avbryter de två svarta valparna på köksgolvet och tar dem med ut på gräsmattan för vidare lek. De har en liten kasserad fingervante de roar sig med. Lilla Pal drar i ett av vantens fem fingrar och Lass håller emot i andra änden. Lass gillar vantleken och jag förstår henne för om vanten inte är med drar Pal i hennes långa öron istället och hon är lite för snäll och tålmodig för att säga till honom. Jag går förbi hönsgården med, ser till den lilla fasan och hönsflocken som flyttat till sommarresidenset. En av de gulliga gammalsvenska dvärghönsen har bestämt sig för att ruva och ligger på plats i den gamla äppellådan. Som vi önskar att det ska gå vägen, att hon ska vara tålmodig och ligga stadigt de tjugotre dygnen som krävs för att små fasankycklingar ska se dagens ljus. Hoppas.
Lass har varit dålig i magen några dagar. Det är nog inte så konstigt egentligen. Bakterier frodas i värmen som varit och Lass har en förkärlek till att äta döda möss i olika grader av död och andra mindre trevliga saker hon finner i naturen. Vad allmäntillståndet beträffar är det ingen större fara med henne, hon är som vanligt fast ordentligt lös i magen. Det får bli hela batteriet nu, skonkost, Fortiflora, Canicur och hela registret så vi får det att vända. Det slår mig att det faktiskt är första gången hon är dålig i magen överhuvudtaget.
Jag klappar valpen lite förstrött på pannan och funderar över nålsögon med Hur svårt det är att trä en nål och vad uttrycket symboliserar. I avelsarbetet är nålsögat ständigt närvarande, det är verkligen inte lätt att träffa rätt och komma förbi alla hinder för att ta sig igenom nålsögat till avelshund. Det är sundhet, hälsotester, mentalitet och temperament och inte minst de arbetsegenskaper som förväntas fungera hos en hund av jakthundras som är det vi jobbar med. Jag undrar hur den här valpen kommer att bli, vad han har med sig i sina gener. Självklart strävar alla efter perfektion hos avelshundarna men eftersom det inte existerar tvingas varje uppfödare alltid att göra val, det finns brister hur man än vänder på det och dem behöver man bemöta med tanke och förnuft. Den senaste tiden har jag hållit flera träningar inför b-prov och då blir det centralt att diskutera egenskaper eftersom det är egenskaper som bedöms på de proven. Egenskaper föräldradjuren nedärvt till sin avkomma så att säga. Så långt det nu är möjligt att bedöma det. Då blir det också mycket prat om vilthantering på kurserna och spontanitet på olika viltslag, särskilt när vi kommer till ”skräpvilt” som vit och svartfågel lite slarvigt kallas. Väldigt många hundar har svårt att hantera de viltslagen i början av viltintroduktionen medan ”matvilten” ofta apporteras spontant. Det finns ofta en tydlig tröskel att ta sig över innan svart och vitfågel apporteras med samma glädje och entusiasm som matvilten och det kräver träning samt engagemang från föraren sida för att komma över den tröskeln. Frågan är vad det betyder för avelsarbete, har vi sämre hundar i Sverige än i andra länder(de flesta) där hundarna inte prövas på kallt ”skräpvilt” som varit nedfruset och upptinat? Har det betydelse för avelsarbetet och i vilken grad ska det tas hänsyn till det? Det är svårt att veta förstås men skulle uppfödare välja bort alla hundar som inte tar kråkor och måsfågel utan föregående träning ur avelsarbetet skulle vi få allt för få hundar att använda i avel överhuvudtaget. Åtminstone när det gäller jaktavlad golden.
