Att en så liten hund kan ta en så stor plats

Så kom den upp till sist. Tulpangardinen som blivit för kort på två håll. I flera veckor har den hängt över en stolsrygg i puben. Eftersom inget annat hänt på gardinfronten kom den upp idag. I brist på annat för domherrarna kände faktiskt förlegade så här i solen efter vårdagjämningen. Julstjärnorna står dock kvar, det är ena strävsamma och tålmodiga växter. Jag har funderat på omplacering och försiktigt försökt torka ut dem men klarar inte att stå emot när de slokar så då har de fått en skvätt vatten i alla fall. Den torftiga tillvaron har tydligen passat dem utmärkt för nu skjuter de nya skott. Givetvis blir omplaceringen uppskjuten nu, med den livskraften julstjärnorna har blir de självklart kvar. De är långt i från torra, färglösa och tråkiga. Fast lite fel färg har det allt för djuprött gör sig bäst runt jul. I en annan blogg jag läser slängde innehavaren ut allt som var torrt, tråkigt och hålögt för hon orkade bara inte se de håglösa växterna mer. Jag förstår. Om jag skulle följa samma konceptet efter veckorna med valparna skulle jag få börja med att slänga ut mig själv för jag stämmer bra in på torr, färglös, tråkig och hålögd för tillfället medan krukväxterna ser betydligt piggare ut. Kaktusen i sovrumsfönstret blommar för övrigt igen. Lite av ett mirakel tycker jag med tanke på hur lite omsorg kaktusarna på övervåningen får . Eller så är det det som är kaktusars hela mening och precis vad de försöker förmedla med sina taggat och stickor. Låt mig bara vara i fred så ska ni få se mig blomma ut. Undrar om jag inte passat in rätt på den beskrivningen med när jag tänker efter?

Det blir ingen omplacering av julstjärnorna som sagt men däremot funderar jag skarpt på en omplacering av en mycket liten svart obstinat cocker. Vår gemensamma bergochdalbanetillvaro fortsätter. Från toppar till djupa dalar. Idag krälade jag på botten av dalen och tag och kände mest för att kasta in handduken. Det var inte träningsrelaterat utan vardagsrelaterat. Hon är så helvetes påhittig. Lass. Eftersom valparna rymde i morse då de gula grabbarna plötsligt lärt sig klättra över kompostgallret fick de flytta in i en av hundboxarna. I den hundboxen äter normalt den minsta svarta cockern sin mat. Ett smart drag från vårt håll för då kan hon inte hitta på hyss under den stunden åtminstone. Men som sagt nu är valparna i boxen och slottsherren och jag hade GLÖMT varför vi egentligen har Lass i boxen så hon fick äta med de andra tjejerna i hallen och rummet utanför boxarna. Så långt allt väl. Men inte längre än så för när slottsherren skulle ta hundarna på sista rastningen hittade han Lass med en duk i munnen. En linneduk som låg i hopvikt uppe på den gamla sekretären i rummet där butiken var förut. En fin handbroderad duk som jag hade en speciellt fin känsla för. Av allt hon kunde plockat ner valde hon duken. Då hon är typen som sällan gör något halvgjort hade såklart gnagt ett hål mitt i brodyren på mitten av duken med. Nu orkar jag inte se eländet mer som om någon kan tänka sig ta över en liten svart påhittig cocker och en duk för lagning är det bara att säga till.

Jag kan förresten skicka med två livskraftiga julstjärnor med nya skott också.