Att tappa orienteringen
Slottsherren tränar apportering med Flow på köksgolvet medan mörker och regn hägrar ute och jag knappar på datorn och dricker te. Det är ett bra sätt att fördriva en mörk marskväll här på landsbygden. Vi längtar nu, som så många andra, efter långa ljusa, ljumma vårkvällar med hundträning och fikastunder. Vetskapen om att vi snart är där känns lugnande särskilt en dag som idag då det varit övervägande snö och slask, plus den obligatoriska åkerleran.
Våra två små hönor, den röda och den vita, har bestämt sig för att det är vår oavsett och värper fina ljusbruna ägg nästan varje dag. Hyllan i kylskåpet fylls med ägg i rader och jag märker att jag blir lite snål och sparsam. Det är något särskilt med egna ägg och plötsligt känns det synd att knäcka ner flera stycken av dem i en äggröra. Men jag kan ju inte samla dem på hög och avsikten med dem är ju att de ska ätas, de äggen det inte ska bli kycklingar av i alla fall, så jag får skärpa mig lite och unna mig en äggröra till lunch om dagarna. Äggröra av de bästa äggen.
Morgonen började fint här i snö och kyla, efter att jag insett att det inte vara någon ide att hänga läpp för lite snö i mars utan istället hoppade i full vintermundering och gav mig ut. En härlig, tidig morgonpromenad med hela flocken minus Flow nere i mossen blev det. Trekvart av promenaden var härlig i alla fall, vi stötte två morkullor och såg ett gräsandspar i krondiket och hörde tranorna. Sedan kom Larsson bort. Knasiga, smått förvirrade ”disträlarsson” var helt borta. Irriterad vände jag flocken och började gå tillbaka på stigen för att skynda på honom men han fanns ingenstans. Irritationen övergick strax till oro. Av någon anledning blir det alltid så och vi skyndade hem i fall det var så att han ändå varit före oss och följt stigen hem. Hemma var han inte heller och oron stegrades ytterligare. Flocken lämpades av hemma och Bäst fick följa med på ännu en runda på samma stigar vi tidigare gått. Vi hittade honom inte då heller och stressen började bli påtaglig. Jag vet ju hur Larsson fungerar, att han inte jagar vilt och därför inte riskerar att försvinna långa sträckor men att han inte heller kan spåra utan panikslaget brukar irra omkring fram och tillbaka på stigen där vi senast sågs. Vi gick hem igen och jag hoppades än en gång att han skulle sitta vid trappan, vilket han inte gjorde. Jag bytte hund och tog med Flow på ytterligare en runda och ringde samtidigt privateleverna som var på väg för att meddela att jag nog inte var i skick att hålla lektion innan jag hittat Larsson. Snälla och omtänksamma som de är erbjöd de sig direkt att hjälpa till att leta om Larsson inte återfunnits innan de kom. På väg in i mossen dök de svartaste fantasierna upp, vildsvinsmöte och isvakar och f..n och hans moster, och jag funderade över om jag skulle tagit kikaren med mig för att kunna spana ut över torvgravarna i mossen ifall han gått ner sig där. Bäst jag gick där och funderade och Flow for som en projektil i det vissna blåbärsriset var Larsson helt plötsligt bredvid mig. Inte andfådd, inte stressad och inte sådär överdrivet glad som han brukar bli om vi inte setts på tre minuter eller så. Jag tror faktiskt inte att han var medveten om att han hade kommit bort. Vad han har gjort har jag ingen aning om. Kanske har han suttit lugnt och väntat under en gran trygg i vetskapen om att jag kommer och letar upp honom. Eller så tappade han bara orienteringen i mossen. Alla vet väl hur lätt man går vilse i en mosse? Fast hundar brukar ju ha koll, hundar som inte är som Larsson. Nu tror jag bestämt det får bli koppel på den äldre herren framöver för den här oron orkar jag helt enkelt inte med. Resten av onsdagen har jag bara gått omkring och känt mig väldigt lättad. Så lättad att jag fann honom att jag inte ens orkade vara irriterad på honom. Privatlektionerna kunde avhållas som planerat efter lite justeringar i tidschemat och att det var snö och slask i mars glömdes helt bort till förmån för tacksamhet, upphittad Larsson och bra hundarbete.
