Åtta sekunder och möjlighet att välja

Jag läser några artiklar om downshifting, om människor som hoppat av karriären, ur ekorrhjulet och valt ett enklare liv med mindre förvärvsarbete och färre prylar. Människor som medvetet väljer bort hög standard och resor till förmån för att styra sin tid och framförallt ta vara på sin tid på ett annat sätt. Det intresserar mig, människorna, deras val och strävan mot ett enklare liv. Jag tänker emellanåt att jag också ska downshifta fast när jag funderat på det ett tag inser jag att jag redan gjort det, och gör det. Jag har nämligen aldrig ”upshiftat” från början. Jag valde ett enklare liv redan från start, köpte ett billigt hus på landet med låg standard, vi var hemma med barnen så de inte behövde barnomsorg på annat håll, vi avstod resor och annat och klarade oss på en lön. Det gick. Och vi trivdes. Fast det fanns ingen benämning på vårt val då. Downshifta hade ingen hört talas om. Jag inser att jag faktiskt var före min tid. Kanske är jag en av de få som aldrig jobbat heltid? Fast jag har aldrig varit sysslolös direkt och hemmaarbetet är nog många gånger mer än ett heltidsarbete även om det inte räknas så. Jag valde på mitt sätt och har trivts med det hela tiden. Jag inser också att jag har fortsatt på samma spår, jag har fortsatt inga drömmar om lyxstandard och långa resor men jag drömmer om att styra min egen tid (och en annan resa till England, Skottland och den gröna ön) Det går fortsatt bra, i stora delar lever jag min dröm, jag bestämmer över min tid, jobbar med det jag gillar och hinner med det jag vill. Nästan i alla fall. Slottet vi bor i nu har inte heller det högsta standard men det är funktionellt och det räcker långt. Det har en charmig blandning av gammalt och nytt, det är vänligt och välkomnande och framförallt är det vårt hem. I dagarna har slottet fått ett nytt staket runt delar av trädgården. En smålandsgärdesgård! Den passar så fint in och pryder trädgården och mixen av gammalt och nytt. Gärdesgården blev så snygg att vi raskt bestämde för att förlänga den en bit till. Fast det får vänta ett tag eftersom det inte var helt gratis att få den på plats.

En av de sakerna jag inte riktigt hinner med fast jag kan styra min tid är att sortera gamla foton. Här en bild på flocken som den såg ut för några år sedan. Förändringarna i en hundflock kan komma fort då deras liv är så kort i förhållande till vårt. Fin saknade hundar. På tal om att ha tid till olika saker, eller kanske mer att ta sig tid, läste jag en några år gammal ledare i Göteborgsposten av Mikael Dahlen. Väldigt tänkvärt om vad man kan använda sin tid till och vad åtta sekunder kan ge för effekt.

Bruna Mer har redan provhoppat den nya gärdesgården. Just det den inte var tänkt att användas till. Den är tänkt att istället vara en tydlig gräns. Det märkliga var att jag inte tror att han registrerade att det var ett nytt staket på plats när vi kom tillbaka från träningspasset. Något luktade spännande på insidan staketet och han gled bara helt elegant över tillsynes omedveten om att det var något i vägen. Han är trots allt bara en cocker och gärdesgården är nittio centimeter hög så det var lite oväntat att han inte såg den som ett hinder. Jag hoppas inte vildsvinen gör likadant.

Retrievrarna och jag har jobbat vidare med våra linjer idag, heja heja! Vi håller oss tillträningsschemat och bygger vidare. Goldenfröken Vi var med också. Det är en nyttig erfarenhet och utmaning för henne att få hänga på labbegrabbarna och för mig att träna alla tre. Jag var nöjd med dagens lilla pass. Grabbarna, och Vi, var väl i hand och linjerna blev med något undantag mycket väl godkända. Lite värre med den saken var det på eftermiddagens andra pass med den gule. Den första dolda linjen som jag lagt ut i en terräng där vi inte kört just den linjen tidigare vållade inga större bekymmer. Där var han stark. Lite väl stark möjligen. Det visade sig på nästa dolda linje som korsade den tidigare upp till en känd punkt där det inte gick riktigt lika bra. Då tyckte den gula hunden att det var säkrast att plötsligt dra en nittiogradersväng på slutet av linjen och gå tillbaka till den gamla punkten. Min visselpipa gick varm en stund och vi hade smått olika inställning till hur rak en linje egentligen är men med tålamod och tydlighet gick jag segrande ur uppgiften och fick Bäst att springa rakt och fint över korsningen och vidare rakt ut till målet. Jag tror faktiskt vi behöver lite sådant trassel nu, övningar som ger oss lite svårigheter att ta oss igenom. Tillsammans. Rom byggdes inte på en dag…