Av samma skrot och korn

Nyss hemkommen från kvällens kurs tittar jag andäktigt på skådespelet som pågår på slottets baksida. Kösystemet verkar fortsatt fungera och fasan efter fasan flyger upp i träden för natten. Nu tycks det döda körsbärsträdet alldeles intill hundgården vara en av favoritplatserna. Kraxande flaxar de upp en i taget och försöker få fäste och hitta balansen på någon av grenarna utan att knuffa ner någon av de andra. Oftast verkar de klara det bra men det händer att någon som tappat taget flyger tillbaka ner och köar på nytt. Bruna Rota tycker skådespelet är frustrerande, hon står på bakbenen med framtassarna så högt hon kan mot hundgårdsnätet under körsbärsträdet och ändå går det inte att nå fasanerna. Det finns vissa nackdelar med att vara liten tänker jag. Det finns fördelar med förstås, som den att man är så liten så man knappt tar någon plats och gladeligen kan vistas i köket hur mycket som helst utan att vara det minsta i vägen. Det är annorlunda med den långbenta svarta systern, henne snubblar jag över ideligen, hon tycks ständigt vara i vägen och är hon inte i vägen lyckas hon ändå trassla in sina ben i mina och orsaka ett mindre kaos. Troligen kommer hon att växa i sina långa ben och öron en dag och bli avsevärt smidigare än vad hon är just nu, men liten lär hon aldrig bli så jag får nog finna mig i att snubbla över henne på köksgolvet i framtiden med. Fortsätter hon dessutom att vara lik sin glada och något intensiva morfar så lär vi fortsätta trassla ihop benen också. Men det känns okej.

Lyra är liten på riktigt men jag vill inte påstå att hon är särskilt smidig. Viljestark som få och med mycket bestämda åsikter om hur saker och ting ska vara tittar hon under lugg på mig med sina mörka ögon. När vi traskade hem längs grusvägen efter promenaden i förmiddags höll hon sig strax bakom mig medan de två andra cockrarna skuttade framför på vägen med flaxande öron. När jag vände mig om hade Lyra fastnat vid något intressant i diket och hamnat på efterkälken så jag ropade åt henne att skynda på. Då mötte hon min blick med de bedårande mörka ögonen igen, tittade mig djupt i ögonen och sade något i stil med ”skulle inte tro det” innan hon gick efter mig så långsamt hon bara kunde med öronen släpande i marken. Ibland undrar jag om vi möjligen är lika obstinata båda två. Vi kom hem till sist i alla fall. I Lyras takt.

Jag har planerat våren lite idag, planerat kurser och miniläger, privatträningar och arbetsschema. Jag försöker vara steget före för att lättare hitta rätt struktur i heltidföretagandet. För några år sedan trodde jag verkligen inte jag skulle hamna här igen, då var jag rätt övertygad om att deltidföretagande var min grej och att jag skulle dela min tid mellan anställning och företagande. Nu blev det något annat, helt fritt valt och jag känner mig nöjd och hemma i valet. Jag trivs gott. Men tvivlet ska alltid att följa mig är jag rädd. I alla mina beslut. Hur ska man någonsin veta säkert om man väljer rätt? Det går inte att veta såklart. Men ett är säkert, om man inte prövar lär man garanterat aldrig får reda på det. Så jag prövar.