Bakläxa och solglimtar

Valpen slocknade direkt i bädden vid mina fötter. Det kostar på att leka med favoritkompisen Till. Det är inte lätt att försöka hålla en ung cockers tempo även om en har längre ben när en är en rätt klumpig och långsam labradorvalp. Valpen har fullt upp med att ha koll på de sju underverken med labradorvalpen. De ska ses över och försiktigt brottas ner, pustas rena och gärna puffas på så de piper lite. Hon tycker om de sju små kompisarna och har förstånd att ta det försiktigt. Det kan ju ändra sig förstås så jag övervakar leken emellan dem.  De små är kavata och framåt. När jag lyfter ut skivan till hagen trillar de över tröskeln i en jämn ström och sedan sprider de ut sig och ger sig iväg åt olika håll. Glada över friheten och allt som finns att upptäcka. De är jämna de sju underverken tycker jag. Lika frimodiga allihop och jag kan inte skilja ut någon från de andra ur gruppen. Vad gäller beteende. Färg och form håller i sär dem lite men det är med små marginaler så jag måste titta både en och två gånger för att vara säker på vem av dem jag pratar med. Jag kan inte låta bli att plocka upp dem med jämna mellanrum heller, lägga dem på rygg i famnen och klia lite på magen eller bara andas in valpdoften och den luddiga kittlande pälsen. Alla utom en finner sig i ryggläget och blir lite lojt passiva i famnen. Utom en. Hon ska minsann inte ligga på rygg. Inte ligga i famnen alls faktiskt för hon är fullt upptagen med att utforska och upptäcka. Kanske är hennes beteende bara för dagen och kan vara annorlunda redan imorgon? Eller är hon kanske lite aktivare än de andra sex? I tre veckor till ska jag ha förmånen att få följa dem. Se vart det tar vägen. Studera deras utveckling och små personligheter och bilda mig uppfattningar som kanske inta alls stämmer längre fram. Men det gör inget. Ett gott försök blir det i alla fall. Och ett intressant projekt.

Igår lade jag och Till ut fyra dolda linjer till svarta Min när solen bröt fram emellan molnen. Vi lade två på varje ställe så Till fick träna linjetag med. Jösses vad hon sprang den lilla cockern. Långt och rakt i den spårade linjen. Snabb som en iller. Sög upp den stora apporten i vändningen och rusade tillbaka. En kan inte klaga på entusiasmen i alla fall. Inte på något annat heller faktiskt. Hon är rolig lilla Till, och en smula krävande ibland.. Senare på eftermiddagen gick jag tillbaka med Min och chansade på att räven inte flyttat runt på apporterna. Den svarta gjorde linjerna bra och jag fick återigen anledning att glädjas över styrkan och hennes förändrade attityd. Hon svepte hem apporterna nästan lika fort som cockern och höll ihop bra när jag behövde ta in och skicka om vid något tillfälle. Klarade pressen. Jag kom på mig själv med att behöva påminna mig om att variation är kunskapens moder. Repetition med för all del men variationen måste hela tiden vara med för att inte skapa mönster. Den senaste tiden har jag märkt att Min skapat ett mönster i att gå flera gånger åt samma håll. My mistake förstås. Jag placerar ofta ut två eller flera apporter på rad för att kunna skicka igen om det gick lite svajigt på första linjen eller så. Mot bättre vetande. För jag kan ana att Min har en förutfattad uppfattning om att hon ska ta samma linje en gång till nu. Bakläxa. För mig.