Be kind, always
..everyone you meet is fighting at battle you know nothing about. Be kind. Always.
Molnen lättar och det är på väg att klarna upp. Ännu en vacker försommardag stundar. Fredagskvällen med tillhörande natt bjöd annars på välbehövligt oväntat regn, precis lagom till vi avslutat träningen tillsammans med goda vänner och naturen fick sig en välkommen rotblöta. Om åtta millimeter räknas för att kallas som rotblöta vill säga. Blött blev det i alla fall och svalt. Och jag slapp vattna.
Jag vet nu mera med oönskad tydlighet hur de hjärtskärande ropen från rådjurskid låter när de fruktlöst skriker efter en mor de inte finner. Jag vet också att tystnaden som följer efter ropen inte alltid betyder att kiden hittat sin mamma igen. Men jag hoppades såklart in i det längsta. Troligen hann räven före. För jag vet nu att kidens rop efter en mor som aldrig kom tillbaka var helt fruktlösa. Vi fann henne däremot idag med hjälp av vibrerande cockernosar. Död och uppsvälld, nyförlöst och fylld av spyflugor återfanns den vackra rågeten Naturen gör sitt jobb men den känns stundtals onödigt grym. En avgrundsdjup sorg kom plötsligt över mig, över unga liv som släcks alltför tidig och mödrar som aldrig får se sina barn växa upp. Sorg för både djur och människor och all grymhet och orättvisa som existerar. Det finns stunder då man inte förstår och undrar vad meningen med allt egentligen är. Jag har precis löst en bok med, förmodligen bidrog den till mina starka känslor, om Frankrikes inblandning i judeförintelsen under andra världskriget och jag funderar över hur mycket grymhet en planet egentligen kan rymma och hur det överhuvudtaget är möjligt att få människor att begå så grymma övergrepp mor varandra. Det är tungt och ofattbart och nästan allra tyngst är vetskapen om att mänsligen inte verkar bättra sig. Inte delar av den i alla fall. Var ska det sluta undrar jag och borrar in näsan i en varm hundpäls och försöker placera alla grymheter lite längre bak i mitt medvetande så de blir hanterbara.
Istället tänker jag en stund på trevligheterna med hundträningen igår. Jobb på dagen, unghundsträning med Min och Shiv och sedan kvällsträning med de äldre hundarna och vänner. Betydligt mer positivt på alla fronter och en nödvändig motpol. Unghundarna var duktiga, vi jobbade vidare på vår teckenträning och fick en del markeringsjobb al’a slottsherren och Lyra. De unga var duktiga, som vanligt kan jag nästan dryfta mig att säga, men i förhållande till Shiv som är snabb som en vessla framstår Min som en tyngre långsam flodhäst. Jennie och jag avundas varandra lite med såklart, jag för Shivs fart och stil och Jennie för Mins lugn i avlämningarna. Det är precis som det ska vara med andra ord, ett plus här och ett minus där, två steg framåt och ett tillbaka. Annars hade vi väl aldrig valt att hålla på med det vi gör tänker jag? Med perfekt försvinner liksom tjusningen. Men nästan perfekt får det gärna vara förstås. De äldre hundarna jobbade bra med, jag är särskilt nöjd med att den gule faktiskt håller och hans hörsamhet i dirigeringsarbetet på vatten, han gick riktigt bra men så var vi var ”hemmadamm” med så det var väl inte helt oväntat heller.
Från Wikipedia och Vélodrome d’Hiver räden i Franrike under andra världskriget:
Vélodrome d’Hiver-räden var en massarrestering av judar genomförd av den franska polisen i Paris den 16 och 17 juli 1942. Den tyska ockupationsmakten och Vichyregimen kallade aktionen Operation Vårvind (Vent Printanier). Under räden arresterades 13 000 judar varav över hälften tvingades tillbringa fem dygn i sporthallen Vél d’Hiv under mycket svåra förhållanden. De fördes därefter till franska interneringsläger för vidare deportation till tyska koncentrationsläger. Det var den största massarresteringen av judar som genomfördes i Frankrike under andra världskriget. d’Hiver-räden verkställdes av fransmännen den 16 och 17 juli 1942 då 13 000 judar i Paris arresterades. Målet med räden var att arrestera 28 000 av de judar som bodde i Paris och dess förorter. Man skulle koncentrera sig på utländska judar, det vill säga flyktingar från Ryssland, Tyskland, Polen, Österrike och Tjeckoslovakien samt statslösa judar. Till sin hjälp hade man den så kallade Tulardlistan över judar boende i Parisområdet. Tulardlistan var ett kartotek som sammanställts 1941 av en högre tjänsteman vid polisen, André Tulard, efter att tyskarna beordrat de franska polisprefekturerna att göra kompletta register över judar bosatta i deras distrikt.
Klockan fyra på morgonen den 16 juli 1942 var 7 000 franska poliser, gendarmer och medlemmar i franska fascistiska organisationer redo. Femtio bussar från CTRP (Paris lokaltrafik) stod startklara. I arbetsteam om två till fyra personer gav sig fransmännen ut i Paris för att knacka dörr. Med sig hade de André Tulards lista över judar med information om nationalitet, yrke och adress. Det visade sig att många judiska män hade blivit förvarnade och flytt hemmen innan räden börjat, kvar var kvinnor, barn och åldringar som de franska poliserna förde med sig. Summan av räden blev till tyskarnas besvikelse ”bara” 13 152 personer, varav 3 118 män, 5 919 kvinnor och 4 115 barn. Ensamstående och par utan barn fördes till interneringslägret Drancy, varifrån de i slutet av juli deporterades till Auschwitz. Familjerna fördes till sporthallen Vélodrome d’hiver där de fick tillbringa flera dygn under frukstansvärda förhållanden innan de skickades vidare till läger där barnen brutalt skiljdes från sina mödrar i väntan på transport till Auschwitz.
