Better than best

Jag tittar på våra två äldsta hundar, Mer och Lakrits, där de ligger hopkurade tillsammans på en av de nya bäddarna. Ibland skaver konkurrensen mellan dem lite grand, i alla fall för Mer när det finns snygga löptikar i närheten, men annars är det som nu och nästan alltid bästa vänner. Riktigt nära vänner skulle jag vilja påstå. Sådana som känner varandra utan och innan. De har delat mycket genom år de två. Allt utom matskål skulle jag tro. Och så de där löptikarna då. Båda två har jobbat hårt på jakterna under hela hösten i år och gjort det så där bra som äldre hundar med mängder av erfarenhet gör. Vi hade inte så stora förhoppningar inför deras deltagande den här hösten annars, hälsan har varit lite skral för dem båda och oregelbundna hältor och muskelsträckningar har följt dem sedan förra hösten. Men lagom till årets jaktpremiär hände något märkligt då båda två plötsligt blev friskare och mer ohalta än vad de varit på mycket länge. Visst gör de mycket på ren vilja när jakter tar vid men hältan som kommer när viljan tar slut går inte att dölja. Fast den har inte kommit. Tvärtom verkar de båda herrarna smidigare och kvickare i kroppen än på väldigt länge. Jag förundras och förvånas. Förmodlogen beror det på lite tur men ännu mer på långsiktighet. Tiden igen. Tid att läka. Tid till det regelbunden massage och skonsam konditionsträning för dem båda och stretching för den ene. Jag är lika förvånad som jag var förra säsongen med Mer. Förvånad att de håller och att vi fick jaga ännu en säsong tillsammans. Och glad förstås, oändligt glad för det.

Den som spar han har tänker jag när jag letar i skåp och lådor efter febertermometern och finner tre stycken. Alla tre fungerade dessutom så nu är vi rustade inför valpningen. Fast jag tycker det känns eländigt att tempa Hippo-Vi, vill inte gärna besvära henne och hennes tunga kropp mer än nödvändigt. Slottsherren och Hippo-Vi har vilat i bassängen en stund nu på kvällen. Hon ligger gärna där men vill helst ha någon med sig och allra helst någon som oavbrutet kliar henne på den runda magen. Slottsherren erbjöd sig att ta uppdraget en stund. Det kan inte vara många dagar kvar tänker jag när jag möter hennes blick. Det vet jag ju också att det inte är rent vetenskapligt och faktamässigt men rent känslomässigt känns det som valparna borde komma typ nu. För Hippo-Vis skull. Den gula valpen vill väldigt gärna vara i bassängen med. Jag tror hon liknar poolen och strandtältet vid ett lekland med obegränsade möjligheter och glömmer jag stänga grinden till poolrummet kastar hon sig ner i fällarna i den mjuka bassängen. Jag talar om att hela poolen är reserverad för annat ändamål men lovar valpen att hon ska få pröva den när småvalparna flyttat därifrån senare i vinter. Valpen förresten, mitt gula underverk, fick pröva på att apportera valpdummyn ute i skogen idag. Jag stoppade den lilla dummyn i jackfickan, hängde på valpen ett koppel och gick till skogen på mullepromenad. Hon lär sig lite av varje nu den lilla. Gå korta sträckor i koppel bland annat och att ivrigt leta efter valpdummyn. Äta kattskit och jaga kaninen ingår i repertoaren med, fast det gör hon mer på egen hand och våra åsikter om lämpligheten i det går helt och hållet i sär. Äter man kattskit får man inget godis hotar jag och glömmer det så fort kattskitslukten försvunnit. Glömmer gör inte valpen däremot, hon minns precis var grannkatten brukar göra sina toalettbestyr och jag svär över mitt eget korta minne. Förutom kattskiten är valpen helt perfekt såklart. Som alla oförstörda fyra månaders valpar där framtiden ligger klar och ogrumlad. Än är allt nytt, fint och vackert och inget har än så länge blivit omöjligt. Det är en väldigt fin känsla som jag ska försöka vara kvar i. Länge.