Bot och bättring
Jag saknar högsommarvärmen men trivs ändå i de svalare temperaturerna där både djur och människor mår gott. Om jag bara slipper allt för mycket regn. Det har vi gjort i dag och solen kämpar fortsatt bland de allt tätare molnen ikväll. Ett regnväder är på väg in igen och jag tror vi kommer slå två rekord i juli. Ett för den kallaste julimånaden på mycket länge och ett för den blötaste julimånaden på troligen ännu längre tid. Jag lägger mitt hopp till augusti och tänker att det trots allt är bra att vi sluppit långvarig torka. Fast det är klart att mer än en dag i sträck med uppehåll hade varit önskvärt.
Efter ett dygn med valpen Min i huset känns hon redan hemmastadd. Flocken, hela flocken, tog henne till sig omgående. Troligen kommer det sig av att hon är mild av sin natur, mjuk och tydlig i sina signaler. Hon utmanar inte och hon tänker sig för. I alla fall under det dygnet som hittills gått. Överhuvudtaget verkar hon väldigt mjuk och följsam, om man nu kan ställa en ”diagnos” på en valp man känt i ett dygn. Det kan man troligen inte men man kan ana tänker jag. Så får framtiden utvisa om aningarna var rätt. Idag har vi gått vår första mullepromenad tillsammans med Rota och plockat hallon. Hur kul som helst tyckte Min och travade käckt på i marken. Helt okej tyckte Rota med men den bruna cockern hade lite större behov av att utforska omgivningarna. Hon löper som sagt och mycket tycks intressera henne som hon tidigare inte brytt sig om. Hon är lite besvärad med, av löpet och svullnaden. Hon ser ut som en babianbakdel i sina bakre regioner. Sällan har jag sett någon liknande svullnad på en tik. Vi får tro att den lägger sig snart för hon verkar riktigt besvärad av den. Dessvärre verkar det som det svullnat även i öronen också för den unga bruna cockern var fullständigt okontaktbar när jag kallade på henne idag. Inte ens när jag höjde rösten reagerade hon nämnvärt. Typ inte alls. Irriterande i allra högsta grad. Eller så tror hon sig redan ha förstått att hon inte är yngst längre och att jag har fullt upp med att ta hand om den lilla så att hon den lite äldre och nu plötsligt väldigt självständiga storasystern kan göra som det behagar henne. Dessa cockrar.
Semestertider och en helt obokad dag efter flera dagar med många timmar i bilen spenderas otvivelaktigt bäst genom att träna egna hundar på hemmaplan. På tu man hand med mannen i mitt liv och ett gäng hundar. Lakrits och Bäst fick ett pass vid en sjö med rikligt med pors i kanterna och springvatten. Vittringsförhållande var knepiga i porsen och bollarna på vattnet höll sig inte riktigt till planen vilket gjorde träning än mer intressant och utmanande. Den gule jobbade bra men hade i vissa lägen lite svårt med koncentrationen i markeringsarbetet. Han har så starka ben! Och jag är stundtals alltför långsam. Inget av det är någon nyhet på något sätt och jag blev inte heller varken förvånad eller helt uppgiven. Men bra är det såklart inte. Som tur var gjorde han mycket annat bättre så det vägde upp en hel del, och markeringar går det fortsatt att träna mer på vilket vi måste se till att göra. Och vi har kul när vi tränar. Inte så att jag skrattar när det går galet men vi har kul i grunden. Vi trivs tillsammans, vi tränar av fri vilja med gnista och glöd och skaffar oss erfarenhet efter vägen. Men jag skulle ljuga om jag påstod att jag alltid är nöjd och allt är superkul. Det händer att jag är jag både piss-sur och besviken och att jag hör mig själv raspla ur mig hundratals dåliga ursäkter efter en del träningspass. Men det sker inte så ofta och går över rätt fort som tur här men det finns alltid utrymme för bot och bättring förstås.
