Breathe in courage, breathe out fear
Så har årets ljusaste dygn passerat och vi går mot mörkare tider igen påminner pessimisten inom mig om, medan optimisten i mig vägrar att ens tänka på den saken utan istället ser fram emot lång härlig sommar.
Just nu har vi kommit in i en fas med perfekt sommar väder igen. Perfekt om man vill jobba med hund. Mindre perfekt om man vill ligga på stranden och sola eftersom solen saknas och än mindre perfekt om man är lantbrukare eftersom regnet också saknas och har så gjort under en längre tid. Det börjar bli riktigt torrt redan och vem minns inte sommaren 2018 med fasa. Men det ordnar sig nog tänker jag, det brukar det göra och det är bäst man passar sig för att ta ut oro i förväg. Jag behöver min energi till bättre grejer än så.
Efter att ha gått några varv med vattenkannor i trädgården och växthuset summerar jag dagen och konstaterar tacksamt att arbetsdagen bjöd på en hel del energipåfyllnad. Trevliga människor och begåvade hundar har tassat runt i markerna tillsammans med mig i det lagom varma sommarvädret. Slumpen gjord att dagens öppenklassträning bestod nästan helt av golden idag igen, en enda svart labrador var med i gänget men han smälte in fint i den gyllene gruppen. Hundar och förare skötte sig med den äran och det var kul att se vilka framsteg ekipagen gjort i sin träning. Ibland kan det kännas uppgivet i träningen men jobbar man på och orkar vara lite långsiktigt i sitt tänk så kommer framstegen så småningom – sa en av kursdelatagna idag, och precis så är det tänker jag. Idag fick vi dessutom se bevis på det från flera håll. Det är viktigt att påminna sig om det ibland tänker jag, att det tar tid att utbilda en hund och att det som kan tyckas verka omöjligt faktiskt ofta blir helt hanterbart efter ett tag. Nästan alltid.
Jag tänker en del på det med den bruna lilla pocketcockern med. Hur mycket som faktiskt vuxit fram, både i henne som hund och i vår relation. Tyckt om varandra tror jag nog vi har gjort hela tiden båda två, men det har tagit tid för relationen att djupna. En kort stund idag fick vi en sådan där kontakt som man bara får med någon man känner riktigt väl och jag överrumplades av en riktigt go känsla inför den lilla hunden. Ett flyktigt men härligt ögonblick. Det kan nog bli riktigt bra det här, om jag spelar mina kort väl. Efter att ha lyssnat på intervjuer med flera skickliga hundtränare den senaste tiden är jag nu också än mer övertygad om det jag egentligen redan visste. Väldigt mycket hänger på föraren. Så mycket som sjuttio procent till och med. Så det blir till att kavla upp ärmarna och ge sig hän. Och framför allt inte lasta hunden.
