”Breathe. Let go. And remind yourself that this very moment is the only one you know you have for sure”- Oprah

Det svarta monstret ligger på rygg vid mina fötter. Hennes långa ben spretar åt alla håll och vinklarna ser mer eller mindre omöjliga ut. Jag avundas hennes vighet. Hon är lätt att  tycka om när hon sover, lugn, varm och trygg. Jag har tränat henne lite idag, försökt starta upp en mer seriös period av träningen. Det behövdes nu märkte jag, det burdusa måste formas och göras mer fogligt, om inte jag ska bli knockad totalt och valpen tro att det är hon som regerar i världen. Hon har haft den inställningen än så länge, den att allt och alla utan undantag är till enkom för henne. Hon kräver att både underhållas och sysselsättas. Jag har låtit henne hållas, ett bra självförtroende har väl aldrig skadat någon tänker jag. Men det finns gränser och hon börjar tänja på dem nu. Nu ska jag milt men bestämt forma hennes kaxighet och plocka fram hennes andra mer ödmjuka skepnad som jag också vet att hon har. Den seriösa träningen idag blev kanske inte så seriös, lite mer uppstyrd än vanligt bara. Det är svårt att få till det riktigt seriösa med en livfull femmånaders valp, men träningen blev bra ändå. Hon fattar fort och förstår nu att vänta innan jag skickar iväg henne mot en apport, hon letar bra, kan söka rätt länge och tar sig snabbt tillbaka mig med bytet. Hon lämnar av i min hand eller mitt ansikte, någon skolning har hon inte än, och ser märkligt självbelåten ut. Jag tänker att det inte är så illa av en fem månaders valp. Inte illa alls faktiskt.