Bus eller godis?

Jag är helt överväldigad av det stora intresset för att gå kurs hos oss. Det är en smått overklig känsla och jag undrar när någon ska syna bluffen eller när jag ska vakna upp ur drömmen och inse att det inte var på riktigt. Nåväl. I rekordfart rasslade anmälningarna till vårens kurser in så snart jag öppnat bokningssidan. Det enda tråkiga med det är att platserna inte räckte till så det blev många som inte kom med. Det känns såklart lite ledsamt mitt i det överväldigande men jag kan inte göra så mycket åt det mer än att puffa lite för de sommarläger som också kommer att läggas ut på hemsidan inom kort och att det kan finnas några lediga timmar för privatcoachning kvar. Vår övningsbank finns med förstås, med eller utan feedback för den som vill träna på egen hand.

Förutom företagande och kursplanerande så ”sliter” jag väl på ungefär som alla andra. Det vill säga med att få dagarna att räcka till för allt och alla innan mörkret faller medan jag bekymrar mig för moder jord, klimatet och krigen och på den lite närmare tillvaron med höga priser på frukt och grönt och Sverigedemokraternas ökning. Jag gillar inget av det men håller det på en rimlig nivå genom att inte fundera allt för mycket över det. Det finns annat att lägga funderingar och kraft på. En valp bland annat. Det är ett himla fokuserande på den här valpen nu, både i bloggen och i livet. Det är Halloween idag och hon är fyra månader nu. Lite drygt om man räknar dagarna. Fast det gör man väl inte egentligen för det är så gulligt när de är små. Sägs det. Den här är väldigt söt och j..ligt jobbig. I alla fall. Jag längtar. Till dess hon är hanterbar och vi kan göra något vettigt tillsammans. En dirigeringsövning kanske. Ett sökträningspass i viltrika marker. Något annat än att gulla på köksgolvet med en liten panda och en tiger från det stora möbelvaruhuset. Jag ser det på henne. Valpen. Att hon också längtar. Hon vill liksom mer. Behöver med tror jag, så liten hon är. I alla fall om vi ska få behålla huset och inredningen någorlunda intakt. Det är bus eller godis hela tiden. Så vi tränar lite i smyg. Gör små pedagogiska övningar med den lilla pandan och tränar på att sitta ordentligt allt längre stunder medan vi båda längtar hett men en smula avvaktande efter det som ska komma sedan.

Jag har redan två hundar som är i ”sedan” som tur är. Både lilla Till och unga Besta har tagit klivet ut i den riktiga träningsvärlden och behöver mig och tid. De är i en så rolig fas nu. Så fylld av framåtanda. Lilla Till som fått utveckla sin jaktliga sida enormt under bara någon månads tid ska få ett par veckors vila innan vi tar tag fullt ut i åtta månader av en sjuhelvetes lydnadsträning innan nästa jaktsäsong. För jag vet med säkerhet att hon jagar nu, snyggt och starkt dessutom men jag vet också vilken stadga och ordning som krävs om vi ska nå hela vägen. Så det är där vi ska fokusera nu. Enbart. För att kunna landa i den eftersträvansvärda balansen emellan självständighet och följsamhet. Dit ska unga Besta med tänker jag. Just nu har hennes lite väl följsamma inställning tippat över mot det självständiga och hon har förträngt inkallningssignalen och kommit på att det är kul med harar så jag har lite att hämta upp igen. Jakterna gör mycket med de unga hundarna tänker jag. Mycket bra, så där så att de växer på både längden och tvären. Nu blir det upp till mig att balansera upp det igen. Lilla Lass är inte riktigt där än förstås. Valp som hon är. Med henne har jag än så länge fullt upp med balansen emellan sömn och vaken tid. Nedvarvningen och övergången där emellan. Jag är inte sysslolös. Lär inte blir på ett tag heller. Tack och lov.

På en av morgonens alla promenader idag med de äldre lite mer hanterbara hundarna mötte vi den stora älgkon och hennes kalv. Gulliga Lillie och fröken Vi som var med mig sprang fritt i mossen och jag funderade som bäst över utvecklingen av övningsbanken och hur jag ska täcka upp kursbehovet där jag gick längs stigen då jag plötsligt kände mig iakttagen. När jag lyfte blicken tittade jag rakt in i ansiktet på den stora älgkon. Hon som är så orädd. Majestätisk och stark. Som vår cockerdrottning fast i form av en stor älg. De båda hundarna hade redan passerat henne utan att hon avslöjade sig och mellan henne och mig stod kalven. Ett inte helt optimalt läge. Jag kallade in hundarna medan jag höll blicken på älgkon och lugnt vände därifrån. Blickstilla stod hon kvar och studerade oss med lätt bakåtstrukna öron medan kalven lufsade fram till henne. Respektingivande. Hittills har hon aldrig varit hotfull men å andra sidan flyttar hon sig inte heller. Inte idag heller. Så jag vet inte. Känner inte älgar tillräckligt väl. Bättre fly än illa fäkta förmodar jag.