Så byttes midsommarafton med strålande sol och värme till midsommardagen med går himmel och regntyngda skyar. Kanske passande väder för någras humör och känsla efter en lång dagsfestande igår. Själva firade vi i lugn och ro med grannar och vänner och hundträning och vaknade pigga och utvilade till regnet idag. Ändå bra att vädret kom i den ordningen tänker jag. Det hade varit tristare och mer opraktiskt tvärtom. Nu blev det väldigt bra egentligen och sent på kvällen på midsommarafton stod vi i trädgården när solen gick ner och sände en tacksamhetens tanke över att den varit med oss hela dagen medan vi följde två råbockar som hade olika åsikter om vems reviret egentligen var och älgkon med de två små kalvarna klev fram i andra sidan av det gröna fältet.
Vi packade bilen i regnet efter en lugn pannkaksfrukost, lite valpgos och en morgonpromenad på midsommardagen. Hela flocken stuvades in tillsammans med fika och ett gäng apporter innan vi åkte till en avlägsen sjö som ändå är nära. I tur och ordning tränade vi dem sedan i allehanda vattenuppgifter passande var och en av dem och jag övade mig på att hålla ordning på huvudet(mitt) och anstränga mig för att anpassa mig till var och en av mina hundar och deras nivå i träningen och framförallt mitt agerande tillsammans med dem. För det är olika och måste vara olika av ett enda skäl- de är olika. Ganska mycket olika också fast kanske inte så mycket som jag vill låta mig tro ibland. Inte nu längre när Besta vuxit i kostymen och är tuffare än den lilla Besta hon var liten och snubblade över trösklarna och vi kallade henne klumpig och flodhästungen. Med kärlek såklart.
Lass Monster var övertygande. Faktiskt. Hon är fortfarande så ny med det här med att träna tillsammans med någon annan och på nya platser. Ny på vattenträning med för all del. Hon har en styrka och ett fokus i apporteringen som är lite över det vanliga tycker jag. Hög klass också i retrivermått mätt. Jag kämpar på för att hålla hennes nivå. Vara lika fokuserad och ”i det” som hon är. Och så helst steget före med. Före henne. Det skulle jag vilja säga är det svåraste för hon är så gräsligt kvicktänkt och det är inte jag. Men jag hankar mig fram ganska hyfsat ändå, tror jag ska reda ut det, jag behöver bara vara lite tydligare, lite tuffare och lite med skärpt. Det ska väl inte vara omöjligt?
När vi tränat alla hundarna och Lakrits fått söka upp två bortdrivna vattendummie och Pal ramlat i sjön en gång och hoppat i en annan och vi ätit de medhavda smörgåsarna med Pal som sällskap och kände oss nöjda och tillfreds i regnet åkte vi vidare. Hemåt. Vii åkte bara hemåt men tog en annan väg. En omväg om man vill kalla det så. Slingrande småvägen genom midsommarlandskapet och jag fascinerades som vanligt över hur något så nära hemma kan kännas så långt bort och med öppet sinne tog jag in allt jag såg efter vägen och drömde mig bort i en alldeles lagom flykt från vardagen. Den bästa delen med att vara ledig är förmånen att ta dagen som den kommer, göra det man vill och unna sig omvägar.