De som aldrig är tankspridda

Fröken Vi tar morgonpasset med lilla Lass medan jag börjar dagen i lite lugnare tempo. Jag vaknade annars fem minuter före alarmet och valpen, fullproppad med inspiration och träningsmotivation efter gårdagens jakt. Jag ska träna en sju helvetes massa lydnad och ser fram emot det. Två dagar har jag på mig innan nästa jakt. Wish me luck för det är nog precis lika omöjligt som det låter. Träning måste ses långsiktigt så snarare behöver jag ett halvår till mitt projekt men några småsaker ska jag nog ändå kunna förbättra på två dagar. Så det är bara till att kavla upp ärmarna och sätta igång så snart dagen ljusnat.

Jag gjorde det faktiskt. Satte igång så snart dagen ljusnade och promenerade och promenerade över fält och skog till rävarnas tjut och dovhjortarnas brölande medan jag såg hindarnas svarta skuggor bland träden i mossen och hundarna ivrigt och intresserat rörde sig runt mig i den frostiga vegetationen. Och på väg tillbaka med nästa gäng fångade jag upp dem alla på sista fältet innan hemmaplan innan de hann sätta igång med sin obligatoriska lek för att istället ge dem en stadgeövning där jag kastade den busiga bollen men lät ingen alls apportera utan istället sitta kvar eller gå exemplariskt fot fram till bollen där jag plockade upp den och började om igen. Och de följde mig med förvånade ögon och såg bollen kastas om och om igen men skötte sig önskvärt och förnuftigt. Och sedan tog jag det lilla energiknippet till fyramånadersvalp på en liten mulletur i en skog hon aldrig varit där stenarna var spännande och mossan mjuk och jag bjöd henne min fullständiga närvaro och några karameller som för att bekräfta lite extra och valpen viftande glatt på dem lila rumpen och följde mig bland de höga träden och skuggorna och jag tänkte på att alla gör sina misstag och fel men att det är helt i sin ordning. Men än var jag inte färdig med hundarna så när valpen somnat igen tog jag ut lilla Till som egentligen var dagens huvudsakliga uppgift och vi jobbade med både fot och det förbannade ”sittet” och jag konstaterade när träningen var över att vi var riktigt bra båda två även om Till övermarkerade med hundratio procent vid den enda markeringen jag enligt plan lät henne ta men att det kommer nya tider för markeringsträning så det gjorde inget alls och jag konstaterade också att det där ”sittet” är så oändligt mycket svårare för henne när andra människor finns i närheten. För hon har lite svårt med det sociala och vet liksom inte hur hon ska föra sig i vissa situationer precis som jag. Men jag tänker också att jag av erfarenhet vet att det där brukar rätta till sig med hjälp av åren och mognad och trevliga upplevelser. Så det ska jag ge henne tänker jag vidare och för övrigt hjälpa henne igenom situationerna hon tycker är lite bökiga och inte förvänta mig mer än vad hon klarar av. Efter det var jag verkligen klar. Med alla hundar. Och den betalda delen av dagens arbete kunde ta vid. För det finns förstås en sådan också.

”De som inte kan vistas någon annanstans
än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och får
se en skymt av Den
Oidentifierade –
gå förbi dem!

//Ur Guldstekel av Tomas Tranströmer