Den bistra verkligheten

Det är fredagkväll igen och jag varvar ner framför lapptopen vid köksön efter en intensiv med trevlig arbetsdag. Blogginlägget kommer att bli av den tyngre sorten. Inte för att jag är sorgsen eller nedstämd egentligen men för att livet är som livet är och att verkligheten ibland gör sig påmind. Som döden till exempel. Den ständig närvarande som vi hela tiden försöker gömma undan och glömma. Eller i alla fall gör vårt bästa för att undvika att tänka på. Som planerna på att bygga ett Hospice intill Hovås ängar till exempel. Planerna som stött på patrull och protester mest på grund av att människor inte vill att ängen ska exploateras utan istället bevaras orörd men också för att en del människor inte vill ha ett så ”tungt” inslag och påminnas om dödens närvaro där vid kustlinjen. Jag undrar varför de som snart ska dö inte kan få bo på en vacker plats och varför de som viger sitt liv till att arbeta med människor i livets slutskede inte också kan får göra det på en vacker plats med närvaro till naturen. Kan det finnas ett bättre sätt att använda strandängen till om det nu ändå är beslutat att den ska exploateras? Naturvärden är viktiga men det är människovärde också. Var ska de döende och deras vårdare få vara? Instängda i en sal på ett stort sjukhus med utsikt mot en asfalterad parkering där vi andra slipper bli påminda om det oundvikliga?

I veckan har jag också sett dokumentären om Josefin Nilsson. Den duktiga sångerskan från Gotland som tragiskt gick bort för ett par år sedan alldeles för tidigt. Hon dog efter en tids sjukdom. En sjukdom och skador som till stora delar hade att göra med en man och ”våld i nära relationer” som det heter. Vad jag önskar att Metoo kampanjen lyst starkare redan tidigare så att människor som Josefin kunde fått stöd och stöttning då det hände. Istället var hon ensam i detta och möttes av tystnad. Att mannen dessutom kunde få fortsätta sitt jobb och sin yrkeskarriär utan några större påföljder gör mig smått ursinnig. Visst finns det alltid två sidor av allting och mannen kanske har sin förklaring till det som hände. Men våld hör aldrig hemma där. Varför kan inte människor bara var snälla mot varandra?

På hemmafronten är det tack och lov inte så mycket död som tur är. Inte våld heller. Men vår Larsson börjar bli riktigt dålig i sina tassar. Hans tåledsartroser är värre och sedan en tid blir det inte bättre trots smärtlindring. Vi vet vad som väntar men vi vill såklart inte. Vi vill inte släppa taget om vår farbroderliga snälla hund och vi vill inte behöva uppleva en avlivning till. Fast vi vet att det är nödvändigt och oundvikligt. En rättighet och en skyldighet vi har som hundägare. Men inte riktigt än. Vi hoppas att vårvärmen ska göra hans leder gott så han kan får vara med ytterligare en tid. En fin tid. Jag läser ett inlägg på Medelåldersbloggarenreturns inom ämnet och grips av Marias sätt att förmedla tankar och ord om verkligheten hon lever i som veterinär. I slutet av inlägget läser jag följande;

”Men att få dö innan plågorna är ens enda sällskap är en ynnest för våra djur i Sverige. Det känns lugnt och rätt i bröstet när jag hjälper djuret att få slippa.
Det är alltjämt den ensamma, gamla människans sorg som förlorar sin enda vän som fortfarande är den svåraste stunden. Att vår kultur lämnar så många ensamma utan tröst. Men för djuret är det rätt. Jag försöker vila i det.”

De raderna är så riktiga och viktiga och lämnar mycket att fundera över. Hur ser vårt samhälle ut egentligen? Och hur behandlar vi våra djur och våra medmänniskor. Det blir så sorgligt när jag tänker på att några av oss inte ens kan tänka sig ett Hospice intill ett strandbad och hur det bara kan finnas så mycket våld i nära relationer. 

Imorgon är en ny dag och då ska jag fokusera på glädjespridande hundar. Det gör gott för både kropp och själ.