Den du, med smör på!
Vi har en vildsvinsfäll som matta i slottets pub. Grisen täcker nästan hela golvet där han ligger utfläkt med öronen bakåtstrukna. Jag tycker det är charmigt med en vildsvinsmatta, andra tycker det är makabert. Fast i ärlighetens namn stör jag mig lite på vildsvinets klövar. Det är så lätt att snubbla på dem när man går förbi. För jag går faktiskt oftast just förbi för det känns inte riktigt rätt att trampa på grisen och dessutom är raggen sträv mot barfotafötter. Hundarna tycker grisen är okej tror jag, han duger att ligga på, Mer har inte kissat på honom än och Rota vill gärna lugga lite i raggen. Jag tror hon besitter oanade talanger inom det området. Jag märkte det lite när vi var i skogen i dag med och hon fick vind på en flock hjortar. Då laddade den lilla cockern rejält och förvandlades från beskedlig till besvärlig med något som liknade terrierattityd. I de lugnaste vatten…
Som de flesta arbetsdagar så har även den här dagens ägnats åt träning av hundar och deras förare. På förmiddagen var det tre gula hundar på träning och på eftermiddagen var det tre svarta. En rent slumpmässig men trevlig indelning. Mycket har diskuterats och avhandlats under dagen, vi har övat, prövat och analyserat. Men framförallt har det tränats. En riktigt fin valborgsmässoafton på jobbet med andra ord. Jag kunde möjligen bara önskat några fler plusgrader. Själva valborgfirandet är annars mycket lugnt här, en stilla kväll vid datorn med en kopp te och slappande hundar i biabäddarna efter en lång arbetsdag för slottsherren och en lite kortare för mig. Det är inte fy skam egentligen även om vi hade betydligt roligare planer på gång från början. Fast när jag tittar ut i den regniga kvällen tänker jag att den här stilla stunden med den varma tekoppen framför mig är uppskattad i allra högsta grad. Men nu är tesörplandet snart förbi och jag ska krypa ner på golvet till Lakrits med nagelsaxen och ficklampan och ta bort stygnen från hans sår. En lupp eller förstoringsglas lär troligen behövas med. Trots min envisa åldersvägran tvingas jag inse och acceptera att synen på nära håll tappat sin bästa skärpa. Borta för att aldrig komma tillbaka. ”Det blir snabbt värre” hälsar glatt mina några år äldre vänner. Med en viss skadeglädje anar jag. För jag trodde väl innerst inne att jag skulle komma undan, slippa försämringen, motstå åldrandet och vara evigt skarpsynt. Det kanske sker ungefär samma dag som stjärnorna ramlar ner ifrån himlen. Troligen aldrig med andra ord. Ibland är det svårt att acceptera förändringar. En lupp får det bli, eller slottsherrens läsglasögon med styrka för riktigt närsynta men då blir det väl så dimmigt att jag blir yr och illamående.
Tillbaka till Rota igen. Den lilla fyller ett år i morgon. Flockens minsta och allas kelgris. Eller? Hon som vet hur en slipsten ska dras och som har ett evighetslångt register för undergivna signaler att plocka fram när hon tycker att kraven som ställs är orimliga. Det är kraven dessutom ungefär alltid enligt henne. Hon vill leva fritt och ledigt med mycket frihet och stort eget beslutandet. Kanske är hon lite lik mig? Nu sover hon sött i bädden intill Mer. De börjar bli lite som ler och långhalm de två. Bruna Mer vet säkerligen också hur en slipsten ska dras och låter den lilla hållas samtidigt som han tydligt förmedlar vad han accepterar och vad han inte tolererar. Jag studerar honom och deras umgänge, och försöker lära mig det som verkar så naturligt för dem.
Rota gjorde en miss idag. Även om hon vuxit till sig är hon fortsatt minst och hon springer fritt under retrievrarna utan att ducka. När hon var liten kom hon under Mers mage med men det gör hon inte sedan lång tid tillbaka. Det glömde hon bort idag när hon kom rusande och sänkte huvudet för att springa under Mer på väg någon annanstans. Det gick inte alls. Istället for både de cockrarna runt i en brun kullerbytta innan Rota snopet reste sig, ruskade sig lätt och sprang vidare mot var det nu var som det var så bråttom till. Lite förbryllat konstaterade jag att Mer var snäll nog att låta odågan hållas. Jag förmodar att han är klok nog att välja sina strider.
