Den förlorade timmen
Med två dagar kvar till november är det inte längre något att tveka på. Den betydligt gråare delen av hösten är här och de solgula och eldröda löven singlar samtliga sakta mot marken där de lägger sig tillrätta i en tjock matta. Underligt nog har jag fortfarande sommarblommorna kvar och petuniorna blommar ihärdigt i ett tydligt uppror mot det oundvikliga. Jag har inte hjärta att plocka bort dem. Och varför skulle jag egentligen det? De får samsas med höstljungen. Men jag har slutat vattna dem. Inte för att det behövts vattnas direkt med tanke på den senaste tidens ihärdiga droppande från skyn men liksom mer av princip. Jag har slutet plocka kantareller för i år med, någon gång får det väl ändå räcka. Trodde jag, Men när nyuppkomna kraftiga, gula fina kantareller lyste som mot mig från stigen på morgonpromenaden gick det såklart inte att motstå och som för att tydligt påminna mig om att det finns en mening i allt hittade jag en plastpåse i ena jackfickan. Kantarellpasta serverade till middag igen men den här gången måste väl ändå vara den sista för i år med färska kantareller?
Just idag såg jag en liten men ytterst liten förmån med att ställa om till vintertid för det blev ljust tidigt på morgonen så jag kunde gå ut med de första hundarna lite tidigare. Det är det enda jag kan se som positivt med det här ändrandet av tiden och möjligen det faktum att det känns lite skönt när man för tillbaka timmen man förlorat. För lite extra tid är aldrig fel. Annars är det skit med vintertid tycker jag liksom de flesta andra jag pratat med det om. Inte en enda har jag någonsin hört utbringa ett hurra för vintertid och mörka kvällar. Men jag kanske umgås i fel kretsar när det gäller det? Fast nu är det som det är och jag får gilla läget och acceptera igen. Leran och regnet får jag också acceptera. Det är inte lika svårt för jag föredrar mildväder trots allt. Det gör däremot inte Lyra. Surt tittade hon under lugg på mig när jag slog upp ytterdörren mot regnet och hängde på henne kopplet och förklarade att vi skulle gå promenad. Hon traskade med förstås för hon hade inte direkt något val i andra änden av kopplet. En bit hemifrån veknade jag såklart, tyckte väl ändå att det var försmädligt för den vuxna cockerdamen att behöva traska runt i koppel istället för att röra sig fritt. Hon tackade genom att vända på klacken i ett obevakat ögonblick och springa hem igen. När jag vänt om de andra smått besvikna hundarna och gått tillbaka hem fann vi henne på altanen där hon oberörd åt gott ur kompostpåsen jag ställt ut innan vi gick iväg. Jag funderar på om hon inte hade planerat det från början. Ibland blir jag så innerligt trött på den här cockerdamen, och idag var en sådan dag. Ett bud någon? Galet söt och bekväm, något rundlätt svart cockerdam med lockiga öron och mörka ögon, sprängfylld med åsikter men jagar som en gud. Passar också bra som soffprydnad om bara soffan är tillräckligt mjuk. Pralinerna kan med fördel serveras tillsammans med leverpastej, gärna i nyss nämnda soffa. Suck.
Lika trött som jag var på Lyra idag var jag på valpen igår kväll. Helt oregerlig var hon efter ytterligare en dag spenderad i bil. Jag klandrar henne inte egentligen. Inte alls. Det var bara att hennes energi passade så utomordentligt dåligt till mitt trötta sinne efter flera dagars jakt. Trött och eländig gjorde mitt humör en fullkomlig bottendykning och det i kombination med en överladdad valp blev rent åt helvete. Jag klandrar mig själv för min dåliga planering i det här och lovar att inte boka in tre jaktdagar i följd nästa år. I alla fall inte om jag har en valp samtidigt. Fast det ska jag ju inte förstås. Inte på flera år för att tala klarspråk. Men vem vet vad framtiden har i sitt sköte? Nu sover den här valpen i alla fall. Den sista för mig på ett tag. Jag tror det är bra att hon är lite av den jobbiga sorten för det hjälper mig i min övertygelse om att det ska dröja länge till nästa. Valpar är verkligen olika tänker jag, en del sover sig igenom sitt första halvår och andra kräver sig igenom det. Lilla Lass är mer av den senare sorten men det finns självklart fina bitar i det där krävande med. Hon är rolig att umgås med, robust, påhittig och positiv och fattar lätt och hon är något för mig att bita i. Hon känns till skillnad från Lyra dessutom som en hund som kommer vilja gå ut oavsett väder och vind. Så här långt i alla fall. Jag gillar det verkligen. Hela valpen och alltihopa. Jag ska bara se till att hålla mig pigg och ha gott om ork. Om jag bara inte bokar in tre jaktdagar på rad så ska det nog gå bra. Och så ska jag fortsätta påminna mig om att det räcker med valp för ett bra tag framöver. Punkt.
