Den gamle och dammen
Det är inte riktigt som den gamle och havet men lite åt det hållet. När Lakrits satt vid dammen en morgon tänkte jag på det. Hur fort hundåren går och hur till åren han börjar bli. Jag funderade på tiden som gått och hur många längder han egentligen simmat i den där dammen och jag funderade över om det är samma kanadagåspar som hållit till i dammen varje år. Jag skulle tro det. De uppför sig likadant varje vår, hon ruvar troget och han patrullerar vattnet runt ön där hon ligger men inte en enda gång har det blivit någon gåsunge. Men att ge upp verkar inte ligga för dem. Jag funderar på hur gamla kanadagäss blir med om det är realistiskt att tro att det är samma par år ut och år in. Fast det verkan än mer otroligt att det skulle kommit ett nytt par som är lika barnlösa som de tidigare. Jag bestämmer mig för att det är samma gåspar som alltid. I år blir det Pals tur att introduceras för vattenträning i dammen med tillhörande störnings träning av gåskarlen men han får vänta tills det blir lite goare i vattnet. Och gässen häckat klart.
Vattenträningen får som sagt vänta ett tag och det får den andra träning med. För dagen åtminstone. För Pal och Lass har båda varit på djurkliniken och fått plåtar tagna på på höft och armbågsleder. Ett sådant där litet nödvändigt ont som jag gärna skulle varit utan. Eller inte. Fast jag vet faktiskt inte riktigt. Det är bra med röntgen och hälsokontroller såklart. Men jag har lite svårt att ta ställning till det. Till de eventuella resultatet. För det sätter ganska mycket på spel samtidigt som det inte förändrar något drastiskt mer än min känsla som slängs hit och dit beroende på besked. Hur som helst gick det bra med idag. Hundarna hade inga synliga pålagringar eller andra saker som kommer störa deras funktion men om allt är tillräckligt bra för att passera nålsögat hos skk’s avläsare återstår att se. Så egentligen fick jag svar på det jag behöver veta, att det inte finns något i lederna som hindrar hundarnas vidare utbildning och kommande arbete. Men. Alltid detta men. Om, jag skriver om, jag vill fortsätta med avel står fortfarande mycket på spel. Allt faktiskt. Då blir plötsligt den centrala avläsningen helt avgörande för framtiden. Inte kan jag påverka resultatet heller, det går inte att styra i någon riktning. Det enda jag kan försöka påverka är min egen inställning till det. Välja hur jag hanterar det och vad jag gör av det. Emellanåt känns det sjukt frestande att ägna sig åt blandrasavel och få strunta i både röntgenavläsningar, hälsotester, meriter och moms. Åtta valpar för tretttiofemtusen kronor styck och tvåhundraåttiotusen på ett bräde att toppa inkomsten med är väl inte fel? Tveksamt om det blir någon skatt på det heller för när inga papper finns skriva har det väl inte ens ägt rum. Jag undrar stilla men rätt argt varför det ska vara så otroligt lönsamt att hålla sig utanför ramarna.
Vi fick verkligen lassa upp stora plånboken idag. Två planerade besök som redan drog några tusenlappar och sedan ett helt oplanerat ingrepp som grävde lite till i ekonomin. Fast ingen fara på taket såklart, vi har pengar avsatta till sådant här för det behöver man när man har åtta hundar och saker händer. För händer grejer gör de i en stor familj. Det är sannerligen inte att räkna med att åtta hundar och två människor alla ska hålla sig friska och på gott humör samtidigt. Det är det inte. Men vi har oftast tur med det för humören sviktar ytterst ställen och skador är vi rätt förskonade för. Men nu var det dags. Lyra var lite halt igår, på ena frambenet. Inte så där mycket så det var något alarmerande utan mer lite lätt linkande. Vi tänkte faktiskt inte så mycket mer på hältan frampå eftermiddagen mer än konstaterade att det var säkrats Lyra fick vila några dagar. Fast idag på morgonen ville hon knappt gå upp och tassen gick rakt inte att gå på. Nu är Lyra rätt så tuff av sig men samtidigt oerhört bra på att uttrycka sina känslor så hon kan verkligen se slokande ut om något är fel eller inte passar henne. Lite av en dramaqueen emellanåt så man kan aldrig vara helt säker. Men idag var det drama på riktigt för hon hade verkligen jätteont och vi kände oss som sämsta hundägarna som missat det här. När vi skulle undersöka tassen hittade vi en jättestor böld på bröstkorgen. Ingen liten äggformad utan en stor rejäl blaffa över hela bröstet och ner på höger sida. Efter en stund fann vi ett ingångshål mitt på bröstet och där ur kunde vi klämma ur rejält med var och sårvätska. Nu var vi ju redan på väg med de andra hundarna för den redan beställda röntgen och hade sådan tur att kliniken kunde ta emot Lyra samtidigt så det löste sig väldigt bra även om dagen blev lite upp och ner och inte alls enligt plan. Hon är opererad nu, bölden är uppskuren och rengjord och dränage och tratt är på plats och slottsherren har fått hämta hem cockerdrottningen igen medan jag jobbat. Jag håller henne sällskap i soffan nu och försöker få henne att förstå hur hon kan röra sig och lägga sig tillrätta med tratten samtidigt som jag försöker parera med underlag och frottéhanddukar för att samla ihop sårvätskan så gott det går. Vad hon gjort? Ingen aning, vi trodde kanske hon sprungit in i en pinne eller taggtråd eller något sådant. Veterinären misstänkte hundbett men vi förstår bara inte hur, eller framför allt när, det skulle kunna gått till. Helt omöjligt är det förstås inte men liksom oväntat. I och för sig spelar det ingen som helst roll var skadad kom ifrån, det är ju som det är och vi får stå ut med att undra. Nu blir det lite hemmapyssel några dagar, med halvdöv tratthund med rinnande drän och valp och grindar och slussar och fan och hans moster. Men vad gör vi inte får att ha vår cockerdrottning hemma och i någorlunda form igen. Tusen och varmt tack till kliniken som ställde upp med kort varsel, skicklighet och massor av omsorg. Och Jenny, varm kram till dig. Guld värt!
