Den långa vägen hem
Det är tidig midsommaraftons morgon och jag vill inte sova mer. Egentligen är jag troligen trött och saknar ganska många sömntimmar men jag vill inte missa de ljusa nätterna. Sova kan man göra i mörkret om vintrarna. Men orken vill inte riktigt räcka till för uppesittarnätter hur vackert det än är. Det stör mig lite såklart. Irriterande nog tvingas jag inse att åldern tar ut sin rätt och att jag inte är en outtröttlig tjugofemåring längre, fast vid närmare eftertanke så vet jag att jag inte var så pigg vid tjugofem heller. Då var jag mer en rejält trött mamma till tre små barn. Var tid har sin tjusning.
Igår kväll efter avslutad hundkurs pysslade vi med slottets alla sysslor runt smådjuren innan vi hade en magisk sommarkväll på altanen igen medan solen till sist damp ner över trädtopparna i horisonten. Vi har ingen milsvid utsikt över hav eller sjö och vi bor inte på en höjd där vi kan blicka ut över hela bygden men vi bor fint och har en makalös ostörd vy över grönskande fält och vilda djur där kvällssolen lyser tappert till efter klockan tjugotvå om sommarkvällarna. Det är vackert och välgörande och ger sinnesro. Jag är särskilt glad över vårt slotts läge i kanten på åkern och brukar tänka på att det går att bygga hus som i det närmaste liknar palats om man så önskar men det är betydligt mer bekymmersamt att ändra en tomts placering. När hönorna var invallade, en av de ljusa valde att ta den långa vägen hem så det tog en stund, kaninerna matade och inräknade och fasanmamman med kycklingarna fått lite tillsyn damp vi ner i varsin stol i solnedgången och suckade förnöjt över en bra dag och det fina läget från trädäcket. För stunden var alla måsten och borden bortglömda där vi satt i solens sista strålar. Tills något påminde oss om att midsommarhelgen står i antågande och då vänder ljuset. Just det är inget måste eller borde men en påminnelse om ett oundvikligt faktum som jag inte riktigt orkar höra talas om. Kanske är det därför jag sitter här klockan fem en helt ledig dag. För att få ut så mycket som möjligt av ljuset när möjligheten finns. Det får bli några timmars siesta mitt på dagen istället, då kan jag sova skuggan när värmen är som starkast.
I växthuset växer det så det knakar just nu, zuccinin växer över sina brädder och fyller både pallkrage och snart golv, tomaterna är uppbundna och slanggurkan klättrar starkt på sin väg mot taket. Vi skördar sallad av olika sort och färska örter i stort sett varje dag tillsammans med enstaka jordgubbar. Vad som felas med jordgubbarna begriper jag inte riktigt. Bären blir små och liksom löser upp sig innan jag hinner skörda dem. Kanske är plantorna för gamla och har gjort sitt. Men jag har nya på tillväxt och det är nog klokt med tanke på vad dagspriset på färska jordgubbar ligger på just nu. Envist och traditionellt ska vi ändå ha jordgubbar till midsommar och Marias födelsedag och då får man betala vad de kostar även om det bränner styggt i vardagskassan. Nästa år hoppas jag vi har rejält med egna solmogna bär. Kanske kan jag kompensera jordgubbspriset genom att sälja nässelskott i tråg? Jag hörde av min dotter att det säljer sådana i Stockholms innerstad. Nässlor och kirskål i små inplastade tråg för sexhundraåttiotre kronor kilot. Jag ser pengarna strömma in när jag blickar ut över vårt kirskålsbestånd vid den gamla kompostplatsen. Här finns helt klart pengar att tjäna om man är lite uppfinningsrik.
I de här varma högsommardagarna blir träningen av hundarna lite lidande. Det är i varmaste laget mitt på dagen och motivationen och orken i värmen ligger kanske inte på topp. Var sak har sin tid och dagar som tenderar att bli värmerekordsdagar blir det mest korta pass och svalkande bad. På morgonpromenaderna blir det ofta ett litet träningsinslag med, några linjer att hämta in och någon repetition av sidotecken. Övningar i liten skala. Men alla bäckar små…och så vidare. Kurserna i veckan har fungerat bra trots värmen. Just de timmar vi varit aktiva har solen behagat mest hålla sig bakom molnen och det har fläktat ganska bra vilket har underlättat och gjort värmen behaglig. Under veckan som varit tänker jag särskilt på en sak och det är att man aldrig ska underskatta en kort markering. Det är nog faktiskt det som ställt till det mest för ekipagen i veckans övningar. Det och att det stundom varit lite högljudd handling när hundarna inte riktigt hört (eller velat höra) visselsignalerna på avstånd. Ett visst mått av förmildrande omständigheter har funnits eftersom det blåst bra och ”rasslet” i lövträdens kronor ihop med motvind tagit upp en hel del av ljudet och gjort det svårt för signalerna att nå fram. Högljudd handling kan det bli ibland och något måste ju ändå göras för att få hejd på arbetsvilliga hundar på avstånd och då ligger rösten nära till hand att använda. Det är en resurs vi har och kan ta till. Men bara när det verkligen är nödvändigt förstås. Målet är fortsatt att föra hunden tyst och med små medel och på det viset störa jakten och viltet så lite som möjligt. Det kan också vara bra att fundera lite över sin egen roll i teamet tillsammans med hunden, hur man vill uppträda och låta och vilken målbild man har vad det gäller helheten tillsammans med hunden. I senaste numret av apportören skriver en av klubbens ungdomsstipendiater, Alice Boivie, så här i en intervju;”Kanske det viktigaste jag lärt mig är vikten av att visa hunden samma respekt som jag förväntar mig tillbaka. När man hittar balansen och kan föra hunden med små medel och ett varmt hjärta, då är man hemma”. Så fint, viktigt och klokt sagt av en ung förare. En riktigt förebild tänker jag.
Nu ska jag kliva ut i femtionyanser av grönt, ta hundarna på en promenad i morgonsvalkan och plocka sjusorters blommor, minst, innan midsommarafton slår ut i full kraft med utlovat värmerekord.
Ps fotona i de två senaste blogginläggens inledning är tagna av Helena Ottosson och visar Jippi och Ymer som vi hoppas få en fin kull valpar efter i slutet av året. Kärlek tycks ha uppstått redan så det bådar gott Ds
