Den som gapar efter mycket

Dagens väder blev i stort sett en upprepning av gårdagens men med lite hårdare vindar och mindre regn. Synd att klaga tänker jag. Den första morgonpromenaden avnjöts i regnkläder tillsammans med Min och Vi och några apporter. På hemvägen gick vi över marker där fält står i träda sedan flera år. Inbjudande torrt gräs och en del starrgräs som tycks vara evighetsgrönt oavsett årstid prydde delar av fältet. Som lite bonus finns det en del vass i kanten, några stenrösen och ett fårstängsel. Således är det inga problem att spenderar en stund tillsammans med hundarna där. Möjligheterna är många. Idag fanns det vatten med, i rikliga mängder efter allt regnande, så vissa sträckor fick hundarna ta sig fram  i springvatten. Bara kul enligt fröken Vi medan den unga Min tycker att kallt vatten på magen är obehagligt. Fast finns det apporter att hämta glömmer hon snabbt bort det blöta. Ungefär lika snabbt glömmer jag bort att hon löper och ska vila från träning men som vanligt är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Igen. Hon verkar dessutom pigg och på hugget för träning så hon kanske kan vila en annan gång? Fyra hjortar gjorde oss sällskap på ängen inledningsvis men flyttade sig sedan. De gav utmärkt tillfälle att träna med störning av färsk hjortvittring från deras lega som fanns alldeles intill ett av områdena jag lagt ut. Fröken Vi har för längesedan slutat intressera sig för hjortar och deras vittring men unga Min kan fortfarande finna det lite intressant att kolla upp. Jag såg allt att hon ägnade hjortvittringen några sekunders betänketid innan hon fokuserade på rätt vittring. Den enligt henne betydligt tråkigare vittringen av en stendöd genomblöt tygapport. Jag kan absolut förstå henne.

Jag sitter i soffan och skriver ikväll, känner att ryggen behöver vila och då är det omåttligt skönt att sjunka ner i den alldeles för mjuka soffan en stund. I köket går diskmaskinen, jag hör hur det slamrar i porslinet. Men vi äger ingen diskmaskin. Det är bara Lyra som som gör sitt bästa för att fördiska ugnsformen det varit ostkaka i. Därav ljudet. Jag vet inte riktigt vad som hänt egentligen men vi har frångått våra principer på senare tid. Normalt sätt får inte våra hundar fördiska några formar eller tallrikar alls. Jag diskar dem bäst själv utan hunddreggel i kanterna. Men jag vet inte, en förändring har skett inom flera områden när det gäller hundarna och oss. Vi har blivit så mycket mer tillåtande på något vis. Det händer att hundarna vistas till och med i de hundfria rummen i slottet nu för tiden. Före detta hundfria. Kanske har slottsherren och jag blivit lite mjukare med åren, de vassa kanterna har nog rundats av med tidens hjälp så som det brukar bli. Och jag tror det är bra. Hundarna är övertygade om att det är det, de gillar både att ligga i soffan och diska ugnsformar. Snart sover de väl i sängen med. I alla fall den gulliga lilla valpen som snart ska komma hem tänker jag. Fast den planen har jag inte informerat slottsherren om än.

Snart välkomnar vi dig i vår flock lilla valp. Än så länge ser du rätt beskedlig ut men av erfarenhet vet jag att skenet kan bedra i högsta grad.

Eftersom det var kul och trevligt med träning på morgonpromenaden och jag redan spräckt den svarta unghundens vila(igen) blev det ett träningspass till efter några timmars skrivbordsjobb. Nu tog jag tjejerna med ner till mossen och en gles skog där. Medan de väntande gömde jag fjorton tennisbollar i ett vad jag tyckte lagom stort område. Vad som är lagom stort för ett sök kan för övrigt diskuteras. Hundarna och jag har lite olika uppfattning om den saken men vi jobbar på att bli ense om det. Åtminstone jobbar jag på att vi ska bli det. Under dagens lagom stora sök fick tjejerna jobba växelvis och samtidigt. De första bollarna kom inte helt oväntat in fort och lätt. Fattas bara annat när det fanns hela fjorton bollar att välja på men sedan började det av förklarliga skäl gå trögare. Jag brukar stoltsera med att jag får starka sökhundar och de här två tjejerna är nog inget undantag. Jag lät med avsikt Min utveckla sitt sök under höstens jakter, kände att hon behövde släppa loss och bygga självförtroende vilket hon också gjort. Jag kan med övertygad tydlighet känna att det var ett bra och riktigt val och det verkligen gjorde henne gott. Hon är stark, snabb och effektiv och har vett på att använda näsan på ett synnerligen förtjänstfullt sätt för att uttrycka det som jaktprovsdomare brukar göra. Självständig och enträget jobbar hon på och hon varken frågar om råd eller blir fundersam även om hon får jobba tomt länge. Men som med allt annat så finns det baksidor och bieffekter i träningen. En baksida är faktiskt just det att hon inte frågar om råd eller blir fundersam. Hon jobbar på, och finner hon inte jobbar hon lite till, länger på stegen och tar ny mark. Stark och självständig precis som jag vill men risken är att det blir sök i storleken av ”kommunsök” och det var inte riktigt det jag önskade. Jag är nöjd ändå förstås, hon jobbar fint med gott självförtroende och är lätt att vända rätt igen när det bär i väg. Jag kan glädje mig åt ytterligare en eminent sökhund. Resten hänger på mig.

Det är mycket som gör det. Som hänger på en själv. Jag känner lite av den bördan över mina axlar när jag tänker på min nya spanielvalp som snart ska komma hem. Det gör sig inte själv att träna en liten spanielvalp och bygga en kontakt som ska räcka helst resten av livet och dessutom i lägen när det springer mängder av fåglar och kaniner som den lilla hunden såklart fullkomligt älskar över allt annat runt fötterna på oss. Men så tänker jag att det inte är en börda alls att få ge sig hän den träningen med en helt ny unik liten individ. Det är mer av en oerhörd förmån att få ha tiden, hälsan och ekonomin att kunna ha flera hundar och få ägna sig åt det som är allra roligast. Jag borde skämmas som ens tänkte tanken att det skulle vara en börda. Det ska jag minnas att påminna mig om dagar då träningen går i baklås eller valpen vill upp och kissa mitt natten när jag sover som allra bäst.