Den som sår får skörda..
En sådan där magisk vårkväll igen. Det är grönt, varmt och solsken och med laptopen på altanbordet vänder jag ryggen till kaoset inomhus. Det är saker, skräp och damm överallt och jag lovar mig själv att efter denna renoveringen ska vi aldrig mer stöka ner eller spara på onödiga prylar som eventuellt kan vara bra att ha. Ett löfte som säkert kommer att brytas redan inom den närmaste tiden då renoveringen är klar och jag vill smycka slottsköket med lite nya fina inredningsdetaljer. Det är inte så långt kvar dit faktiskt, återuppbyggnaden har börjat och golvskivorna är på plats så vi slipper balansera på bjälkarna mer. Jag balanserar hellre ute på träningen med hundarna. Balanserar i övningar, mellan lugn och explosion, mellan samarbete och självständighet, mellan säkerhet och utmaning. Det är utmanande att hitta rätt där, att hålla sig nära dikeskanten men inte glida i, eller ännu värre .. göra en rejäl avåkning och behöva bärgare för att ta sig upp igen. Flow har gått en balanserad promenad tillsammans med Mer och mig idag. Om det nu finns balanserade promenader. Hon har fått varva mellan att gå i koppel och gå lös och att bara vara med. En vardagspromenad helt enkelt. Det räcker långt för en niomånaders cocker. Men Ganska onödigt tror jag Mer tyckte som hellre tränar apportering eller något annat trevligt. Gula Bäst fick träna dummysök på öppen vall senare på dagen. Efter att vi vallat av området ordentligt först för säkerhetsskull. Hur ofta tränar man sök ute på öppet fält? Jag gör det inte särskilt ofta i alla fall men variation ska ju vara både lärorikt, nyttigt, omväxlande och nödvändigt så nu gjorde vi det. Sök med åtta små dummy i gräset lades ut och sedan bytte vi vinkel och skickade från annat håll. Bäst fick slita men gjorde det både gärna och självständigt precis som man önskar. Vid ett par tillfälle gick han onödigt stort så jag vände honom med vändsignal in i söket igen där han fortsatte arbeta bra. Balansen mellan självständighet och samarbete igen. Den sista dummyn var svårast såklart och det tog tid innan han fann den. Den är såklart svårast för att den är den enda som är kvar men kanske också för att den är knepigast att få vittring på och reda ut. Annars hade den väl inte varit sist kvar tänker jag. På så vis blir det svårt på två håll med sista sökapporten. Som det femte felet i ”finn fem fel”, fyra fel hittar man ofta rätt så fort men det femte… Det säger mig något om uthållighet igen och att man måste träna hundens ihärdighet i söket förståndigt. Därför vänder jag det ofta tvärtom och har bara en apport i söket i början istället för att erbjuda ett helt smörgåsbord med dummy. Så hundarna får lära sig att söka länge utan resultat redan från början, när motivationen är som högst. Ett sätt av många att träna på. Alla vägar bär till Rom som det heter. Vägarna är väl bara lite olika raka kanske.
På morgonens promenad i skogen passerade vi en liten äng i en skogsglänta. En harv står lämnad och övervuxen i gläntan och minner om dagar då den lilla skogsåkern brukades och förmodligen hade stor betydelse för någon torpares försörjning. Nu ligger ängen för fäfot och har övertagits av starrgräs och tuvor och de enda som brukar jorden nu är vildsvinens trynen. De vänder duktigt torvorna på ända och fixar gyttjepölar för bad i groparna som återstår. Tidens gång tänker jag men samtidigt lite sorgligt.
Bland dagens husrenovering, promenader och träningar har det hunnits med ett par privatträningar och kurs med vårens elitgäng med. Soligt, myggfritt, utmanande, bra utfört av ekipagen och alldeles underbart. Enjoy!
