Det är en sann konst att skynda långsamt, och strukturerat

Jag trär visselpipsbandet över huvudet och hänger upp pipan på kroken i hallen, ställer min supersköna Keensandaler på skohyllan och släntrar in i slottets hemtrevlighet. Som pocketcockerns är min evighetsvalp är slottet min eviga sommarstuga där ostädat, handdukar på tork över stolsryggar och sand på golvet är helt okej. Arbetsdagen är slut och kvällsrutinerna tar vid. En gång till. Sommarmagi på altanen. Solnedgång, värme, hundar överallt och en fasanfamilj i åkerkanten. Livet på en pinne. Egentligen borde jag passa på att träna någon av hundarna tänker jag men arbetsdagen har tagit ut sin rätt och en paus i kvällssolen känns mer på sin plats. Lite lugn och ro. Fast pocketcockern tycker annorlunda och håller som bäst på att tömma slottet på skor. Hon bär ut dem och placerar dem på slumpmässiga platser i slottsträdgården. Eller så är det strategiska, väl utvalda platser hon väljer. Vad vet egentligen jag? Hon får god hjälp av unghunden och bruna Mer också och jag lär förmodligen få gå i omaka skor ett tag tills jag funnit alla de saknade. För jag skulle knappast tro att hundarna är så väluppfostrade så de bär in skorna igen.

På privatlektioner och dirigeringskurserna det senaste har vi (eller kanske mest jag) pratat mycket om struktur, om att ha en plan och tanke i träningen. Ett mål uppdelat i lagom bitar att jobba emot. Struktur är inte min starkaste sidan alls faktiskt men jag har blivit bättre på det med tiden, insett att jag behöver det och kommit att uppskatta den strukturerade träningen mycket mer än vad jag anat. Särskilt mycket uppskattar jag att se resultaten den strukturerade träningen inte helt oväntat faktiskt ger. Det sporrar att fortsätta och att utveckla. Jag har också lärt mig att struktur inte dödar kreativiteten, det hindrar mig bara möjligen från att hänryckas fullständigt. Från kaoset som lätt uppstår när glädjeruset bleknar. Det är bra tänker jag. Så någon slipper sopa upp resterna efter mig, mina planer och icke uppnådda mål ur något bortglömt hörn.

Det är nämligen så väldigt lätt att gå ut med lite väl stora ambitioner i början. Ta sig lite vatten över huvudet. I uppstarten med en ny hund (eller ett nytt jobb eller företag för all del) vill man (såklart) göra alla rätt, ambitionen är hög, man är motiverad och hoppfull. Allt ligger framför, rent och oförstört. Den verkligen utmaningen kommer egentligen när man ska driva träningen eller jobbet vidare. När det kanske kör ihop sig lite och framstegen inte kommer som planera eller regnet vräker ner, man har ont i ryggen och soffan och tekoppen lockar mer än något annat. Då hjälper strukturen och planen mig att fortsätta träningen framåt. Jag har planen och målbilden att hålla mig till, vet vad jag ska träna och vet hur jag ska ta nästa steg eller hur jag ska backa tillbaka om något blivit för svårt. En bra hjälp på vägen så att jag fortsätter skynda långsamt och målmedvetet med mina hundar (och företag). I tanke, handling och träning. Visst låter det förträffligt?