Det är fint så
Nu är hon trött igen. Valpen. Och jag tar tillfället att sätta mig ner en stund. Jag såg räven idag igen. En av dem för jag tror de är flera. I hörnet mot mossen. Välpälsad och vacker. Fröken Vi hyser agg mot rävar. På allvar. Raggen står som borst från manken till korset och svansen står rakt upp när hon ser eller känner räven. Det är väl något med att de rovdjur. Hon är tydlig med att de inte är välkommen på hennes domäner. Ingen annanstans heller verkar det som. Vintern håller i sig. Rådjuren vänder upp och ner på snön och löven under ekarna för att komma åt ekollonen. Lad blir vansinnig när de inte flyttar sig när han skäller. Det hjälper inte. Rådjuren vet att han är inburad. Slottsherren försöker rädda våra rododendron genom att lägga nät över dem i mörkret. Rådjuren går hårt åt buskarna. Eller om det är kaninen? Illa är det i alla fall. Man bir så less när man lägger ner möda på att göra fint och andra ser det som sin uppgift att äta upp och ödelägga. Fast det är väl inte med avsikt förstås, Inte personligt riktat till oss. Men det känns så. Lite hånfullt liksom.
Valpen sover aldrig så djupt som jag tror. Det går inte att flytta sig obemärkt. Ska jag hämta något i rummet intill eller bara i kylskåpet reser hon sig rakt ur sömnen och tassar med. Klorna klickar mot laminatgolvet. Svansen går. När jag sätter mig igen rullar hon ihop sig till en boll och somnar. Ögonblickligen. Hon verkar sova lika lätt som jag. Vaksamt. Ständig beredskap. För min del tror jag det har att göra med modersrollen. Fick ju inte riskera att missa en bebis som pep lite eller en tonåring som försökte smyga in på sitt rum mitt i natten efter allt för sen ankomst. Fast de gångerna hade jag nog inte ens somnat förstås. Minns ändå några få gånger när jag låg och lyssnade i mörkret. Efter ljudet av från ytterdörren eller gnisslet i hundgrinden i trappan upp till övervåningen. Kände oron komma smygande när tiden var långt mycket senare än överenskommet. Hur jag stålsatte mig för att inte skicka ett meddelande eller ringa den efterlyste. Ville inte riktigt bjuda på det. Och inte heller riskera skräcken som skulle infinna sig ifall jag inte fick något svar. Så jag fortsatte vänta och lyssna. Tills jag inte orkade de längre och klev upp. Förberedde räddningsinsatsen i tankarna. Tassade in i tonåringens rum och fann den sovandes i sängen med alla ytterkläder och annat i en hög på golvet. Så det hände alltså ibland. Det att jag både hade somnat och inte vaknade. I valpens fall vet jag inte. Knappast modersinstinkter i hennes fall men troligen överlevnadsinstinkter. En valp är inget utan sin flock mer än ett lätt byte för någon annan. Det vaksamma ör nödvändigt för överlevnaden. Så jag står ut med hennes tassande efter mig. Såklart.
Det är så skönt på kvällen. När alla hundar kommer till ro och lugnet infinner sig. Kaminen som eldar på och raggsockorna i fårskinnstofflorna. Jag slänger en blick på alla nio där de vilar tryggt. Undrar hur mycket tur man kan ha. Om vår turkvot ät fylld nu. Sannolikheten måste ju ökat väsentligt för att vi inte ska ha tur nästa gång. Fast det funkar väl inte så förstås. Fyra gånger under det året har vi varit nära att mista hundar. Alla fyra gångerna har det gått vägen. Lyra som klarade att häva den kraftiga och hotfulla infektionen i lymfkörteln. Lakrits som överlevde hjärtbesvären efter huggormsbettet. Lilla Till vars knä och rygg var så dåliga i början av sommaren men som nu jagat en hel höst utan minsta besvär. Åldermannen Mer som hade så ont av sina artroser tidigt i höstats så jag tänkte att det fick vara slut men då svarade han på de nya injektionerna och blev smärtfri. Alla fyra är kvar. Välmående. Inga garantier för framtiden förstås men nu är det bra. Det är fint.
Väderprognosen visar regn i slutet av veckan. Plusgrader. Jag vet inet vad jag tycker om det. Gillar ju plusgrader men har hunnit vänja mig vid vintern. Anpassat mig. Det rena. Den gnistrande snön mot julbelysningen. Torra hundar, blänkande pälsar. Allt som dolts under det vita täcket som jag slipper ta vid. En tvättmaskin som mest i viloläge. Julstämningen som snön för med sig. Det känns överkomligt nu. Ljust och fint. Så om jag får önska får det gärna vara kvar året ut. Sedan tar jag gärna semlor, tulpaner och vår tack.
