Det är inte oss det är synd om

Det är inte så ofta vi får känna av den femte årstiden, vårvintern, här där vi bor. Fast i år har mars bjudit på vårvinter redan sedan starten. Snö och is finns fortfarande på norrsidorna. Flera minusgrader i natt. Men sedan steg solen och det blev säkert tio grader varmt i skuggan och långt många fler i solen. Vädermagi för en västsvensk! När våren smyger i gång lika sakta som snön smälter. Myrorna vaknade och myllrade på stackarna där solen låg på och nyvakna bin laddade benen fulla med nektar i det lila krokushavet. Det är tidigt jag vet. Likväl var bina där. En tussilago såg vi med. Märkligt nog just på en norrsida där knoppen var omgärdad av snö och skugga. Årets första är speciell. Vart den än blommar.

Vi som lever med hund har så många förmåner tänker jag. Mängder av friskvård ute i naturen och alltid någon att prata med. Minst en (vi har åtta) riktigt bra samtalsterapeut som lyssnar utan att avbryta och finns tillhands dygnet om året. Ständigt beredd att stå till tjänst om man behöver prata, “bara vara” på en gemensam skogspromenad, vill ha sällskap på träningspasset eller bara är i behov av närvaro och en kram. Utöver allt det har vi också någon som tjänstvilligt ställer upp om vi vill tävla i någon gren inom området hund, åka och träna med kompisar, gå på jaktprov eller jaga. Det gnisslas lite nu, även i hundleden, över ökade bensin och dieselkostnader, dyra matkostnader och annat. Kanske tvingas man dra ner på antalet provstarter och begränsa sitt resande för att det blir för dyrt. Irriterande. Men att träna och starta på tävlingar och prov är ett privilegium. En förmån. Det är inte oss det är synd om. Inte alls. Vi är inte mitt i ett krig. Utan bostad eller mat. Vi är inte ens utan hund. Det är bara att kavla upp ärmarna och kämpa på. Med vardagen och träningen. Sluta gnälla och hjälpa dem som verkligen behöver det. Så gott vi kan.

Baby Till har somnat igen. Vi kan verkligen ställa klockan efter henne. Fem i åtta var det dags ikväll. Efter en sista kissrunda i trädgården(och på golvet) slocknade hon i en av bäddarna. Äntligen en valp med samma dygnsrytm som jag tänker jag belåtet. Baby Till har en kanin. En mjuk i nästan verklig storlek från det stora varuhuset som börjar på IK och slutar på EA. Kaninen har kommit att bli en favorit. Hans lilla svans ligger risigt till, den är vältuggad nu, men kaninen är av god kvalitet så än så länge hänger svansen med. Hon sliter verkligen med den Till, bär och kämpar och kravlar upp i mitt knä med hela munnen full av kanin i ett fast grepp. Överhuvudtaget har hon ett väldigt fast grepp för att vara en liten valp. Tennisbollen håller hon med hela den lilla munnen och släpper den gör hon inte om det inte blir absolut nödvändigt. Det vill säga när hon vill äta sin mat eller ha kaninen i utbyte. Hon apporterar både bollen och kaninen riktigt fint när jag sitter i bian med henne och kastar iväg dem en bit över golvet. En i taget förstås. I full fart kastar hon sig efter dem, griper snabbt och vänder tillbaka upp i mitt knä. Inte mycket mer att önska av en tio veckors valp tänker jag och minns lilla Flow när hon var i samma ålder och gick ur hand på köksgolvet. Inte rätt och inte fel. Bara två väldigt olika individer. En av dem eventuellt lite mer lättränad.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top