När man väljer själv

Jag väntar på att klockan ska bli åtta. Så baby Till somnar i bädden vid mina fötter. För det gör hon fortsatt varje kväll vid den tiden. Jag är trött och lite sliten efter arbetsveckan i vårsolen så en lugn fredagskväll skulle sitta fint. Än visar valpen dock inga tecken på mattning så vi får vänta och se vem av oss som somnar först.

Daniel Norgren har släppt en ny singel, liksom Florence + The Machine, Förväntansfullt klickade jag igång dem på Spotify. Florence först, det var längesedan sist, jag har väntat och jag blev inte besviken. Daniels låt ska jag nog lyssna på några gånger till innan jag säger eller tycker något. Vad det gäller hans musik brukar låtarna vinna i längden. Alltså bara blir bättre för varje gång jag hör dem även om inledningen är lite trevande. Jag tror det kan vara så med den nya singeln med. Just nu blev jag mest besviken på att låten tog slut precis när jag trodde den skulle braka loss ordentligt.

Nu somnande hon! Baby Till. En kvart före utsatt tid vilket inte gör någonting alls ikväll. Hon har verkligen hållit igång bra idag. Slottsherren har haft valpansvar medan jag arbetat och hon har lekt med Lad och härjat på gräsmattan. Hon var med mig i växthuset en stund med, röjde runt i kanterna och grävde i torven och fann något väldigt åtråvärt. Något hon inte alls ville dela med sig av eller visa upp. Dessutom var hon helt övertygad om att Lad var ute efter hennes skatt fast han bara hade ögon för husse. Jag lyckades lura med henne in. Med bytet i munnen. De små godbitarna jag strödde på hallgolvet kunde hon inte motstå och snabbt som ögat satte jag stövel över skatten för att hon inte skulle få fatt i den igen. Jag råkade trycka till i bara farten och så jag fick peta loss det åtråvärda från stövelsulan och pilla ner det i en bajspåse. Det visade sig vara en sedan väldigt länge ytterst död mus. Att jag kunde identifiera den berodde uteslutande på att den hade svansen i behåll. Jag är glad att baby Till inte åt upp den. Inte ens tarmfloran på den allra härdigaste valp fixar väl sådan förruttnelse?

På gårdagens kurs tränade vi sökarbete med vilt. Gräsänder. Sökarbete för att det är en mycket viktig del på jakternas eftersök och viltträning med kallvilt för att hundarna behöver kunna bemästra det inför kommande b-provs säsong. De var duktiga hundarna och några av dem överraskade oss lite. Eller rejält rent av. Den typen av överraskningar är alltid glädjande och det är svårt att inte le brett över hundarnas  nyfunna glädje och stolthet över den utförda arbetsuppgiften.

Diskussionerna om vilka vilt vi ska använda på jaktprov går stundtals höga. Det är mycket för och emot. Vitfågel eller inte. Svartfågel eller inte. Bara “matvilt”. Eller all jaktbar fågel och annat småvilt. Att viltet ska vara av god kvalitet är viktigt med. En självklarhet kan man tycka. Men jag undrar om det egentligen är det som avgör om hunden apporterar viltet eller inte? När jag ser vad flockens hundar gladeligen och utan att fundera nämnvärt hämtar och apporterar ur skogens gömmor, och växthuset då, kan jag inte säga att ordet kvalitet är det jag tänker på. Jag har fått diverse fåglar och djur, hela eller i delar, i mycket varierande skick levererade till mig. Resterna av rävskelett, genomfrusna vildsvinskultingar, fåglar fyllda med maggots, ruttna hjortskallar med pälstofsar kvar, en sedan länge självdöd häger. Och mycket annat. Så det tycks inte handla om skicket eller kvaliteten på viltet utan mer glädjen i sökandet och över fyndet. Det självvalda och inte beordrade. Vad är det vi missar? tänker jag medan jag tittar på en flera år gammal bild av en lycklig Heather som precis apporterat en genomrutten gädda ur vassen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top