Det är kontrasterna som gör det
Måndagsmorgon igen och vardagsrutinerna tar över efter en intensiv helg med jakt och kalasfirande. Vi är många oktoberbarn i familjen och fem av dem har vi klarat av att fira under helgen Det är kontrastsrena som gör det tänker jag som ändå kanske uppskattar vardag allra mest. Konstrasterna mellan vardag och kalas, mellan ledighet och jobb. Fast gränserna mellan de två sista suddas ut rätt rejält när man lever sitt jobb. Lever sin dröm som en del också kallar det. Det är fint såklart, att leva sin dröm, men även i drömliv finns det kontraster. Som tur är. Söndagens jakt tillbringades i bästa sällskap men också till visa delar i strilande regn. Det sistnämnda är inte direkt önskvärt när man jagar fältfågel, inte annars heller för all del men ändå uthärdligt och inget att klaga över förstås. Egentligen är det ju trevligt med konstraster i vädret med såklart, varvandet mellan sol och regn, kallt och varmt och allt det där. Så man får längta lite. Nu trängs doften av blöt ull och sunkiga stövlar med blöta hundar i ett slott där luftfuktigheten inte är att leka med för stunden. Men bättre tider och dofter kommer. Jag ska tända en brasa i vedspisen tänker jag. Det borde råda bot på det mesta förutom regnet i mörkret utanför, den rådande energikrisen och en del annat.
Om man vill få sin labradorvalp att likna en korthårstax kan man ta ett foto från den här vinkeln 🙂
Valpen är nöjd trots allt det fuktiga och att aktiviteterna före hennes del varit begränsade under helgen. Lite oväntat har hon sovit hela natten med. Jag tror jag kommit på ett knep. Jag ger henne en halv portion mat när hon går och lägger sig så inte labradorhungern skrikande ska slå till mitt i natten. Hittills har det fungerat och jag har vaknat före valpen två morgnar i rad. Ha! Nu ligger hon på golvet och gnager på en benknota intill Hippo-Vi som blir allt tjockare och tröttare. Idag börjar nedräkningen på riktigt säger jag till Vi och hon viftar lätt på svansen. Hon blir bortskämd nu. Tillåts välja och vraka bland fodersorter och fodertillverkare som det behagar henne. Vi är glada för allt som går ner. Det är olikt mig egentligen. Jag brukar inte truga med mat och absolut inte servera alternativ. Man äter det man serveras som hund. Men det finns såklart undantag och Hippo-Vi är ett av dem. ”Men valpen är det inte” påminner slottsherren och påpekar att jag skämmer bort henne också med mitt jollrande, tålamod och matserverande. ”Absolut inte svarar jag”– för det går väl inte att skämma bort en valp tänker jag och tittar på det gula underverket på köksgolvet. För mycket kärlek kan ingen liten få. Möjligen för mycket godbitar funderar jag vidare och nyper valpen försiktigt i valphullet. Fast det nämner jag inte för slottsherren. Kanske ett kex mindre om dagen är lämpligt ändå?
