Det började bra
Dagen började så där riktigt fint idag. Solen kom och jag gick en rejäl morgonpromenad med hundarna när den tidiga morgonens bokföring var klar. När jag kom hem hade Lad lyckats får loss och äta upp kompressen som satt som tryckförband över dränaget. Trots tratt och begränsat utrymme. Den någorlunda lediga förmiddagen byttes snabbt mot något helt annat och dagen blev inte alls som jag tänkt. Tur då att man är rätt flexibel och anpassningsbar fast jag gnisslade en hel del bär vi gav oss iväg. Det blev en tur till Trollhättan och kräkning. Magiskt nog kom den hårt rullade kompressen ut med andra hulkningen. Vilken skön känsla ändå, dels att den kom ut men också att jag inte åkte till Trollhättan i onödan. Efter incidenten har den stackars cockern fått ha dubbla trattar. En i hans egen storlek och en i retrieverstorlek ovanpå den. Jag kunde bara inte riskera att han fick tag i dränaget och åt upp det med. En gång till. En body i stretch har han fått med, som jag kan sno inom honom i utöver trattarna så jag vågar lämna honom ensam när jag ska jobba. Det är pyssligt med hundar i tratt och skador och jag är rätt less nu även om det inte är så allvarligt egentligen. Söta Lillies mage är i alla fall helt bra igen. Tack och lov. Och Lakrits muskelinflammation går åt rätt håll. Det är vi väldigt glada för.
Trängsel på den uppskattade vibbplattan inför morgondagens jakt. Det är viktigt att hålla sig i form.
Slottsherrens nya uppfinning är klar så vi testkörde vi den i blåsten i helgen. Den gick över förväntan bra. Alldeles lysande faktiskt. Det går att ladda den med sex apporter och vinkla dem alla åt olika håll, så man kan sprida markeringarna rätt bra om man vill det. Uppfinningen kan säkert komma att bli en bra hjälpreda på kurserna framöver. När vi testkörde den igår blåste det rätt bra så några av markeringar blev särskilt utmanande då de landade på andra sidan fårstängslet. Kul tyckte den unga svarta och seglade över staketet. Lite värre blev det för cockerdrottningen Lyra som också var med, hon seglar inte direkt över nittio centimeters fårstängsel med sina korta ben så hon fick hålla till godo med de apporterna som hamnade på rätt sida hindret.
För en kort tid sedan såg vi plötsligt fasanhönan med kycklingar igen. Hon som kläckte en kull i augusti. Efter att inte ha sett till dem på säkert fyra veckor hade vi gett upp. Tänkt att räven tagit dem. Eller duvhöken. Men plötslig var de hemma igen och kycklingarna har blivit riktigt stora. Söta Lillie prövade att jaga dem lite, det verkade väl omåttligt kul förstås med de orädda alldeles lagom stora fåglarna. Fast hon var duktig den lilla och avbröt jakten när slottsherren kallade på henne. Kanske blir hon vår nya fasanmisil? Jag skrev väl tidigare att hon utvecklas i en rasande takt just nu. Hon gör verkligen det. Enormt. Och det är kul att följa hennes utveckling. Så lik sin äldre halvsyster men ändå mer olik. Lillie verkar inte ha två personligheter som den svarta, det är mer av full fart hela tiden. En högre intensitet. Lite mer av allt skulle man kunna säga. Utom storleken för hon är mindre än vad Min var vid samma ålder. Jag är så taggad att se vad framtida träning och utbildning av dem kan resultera i. Får bara bita mig i tungan rätt hårt för att låta Lillie vara bara. Hon är som bekant inte min valp. Smått irriterande faktiskt.
