Det fina i kråksången
Fredagsfeeling, mycket jobb och sol från klar himmel. Jag är trött nu ikväll men sämre kan man ha det. Bilen packas om igen, imorgon är det dags för ytterligare en dag i fasanmarkerna som sedan efterföljs av en andjaktsdag innan ytterligare en fältfågelsjakt tar vid. Det är absolut inget jag gnäller över, tvärtom, det är fina möjligheter vi har. Livet på en pinne. Men det hindrar inte att jag blir trött. Tyvärr.
Kossor igen. I solen en oktobermorgon. För att jag verkligen gillar kor.
Oktoberdagar då det inte är jakt ägnas mest åt jobb av olika slag. Kassan behöver ju trots allt fyllas på och med mitt ”feelgoodjobb” fylls även energidepån på en del vilket inte är att förringa. Nu när jag varvar ner vid köksön och summerar de senaste arbetsdagarna känner jag mig extremt nöjd och glad. Som vanligt har jag fått förmånen att träffa väldigt många trevliga människor och hundar och just den här veckan har jag faktiskt blivit rörd vid ett flertal tillfällen. Av lite olika anledningar men framför allt då jag sett förare göra sitt bästa för att verkligen förstå sina hundar och framstegen som kommit som ett brev på posten för några av ekipagen som verkligen lagt tid på att träna. Det blev nästan som en aha upplevelse för mig fast att jag hållit på så länge. Det faktum att regelbunden, målinriktad träning faktiskt ger resultat. Rejäla resultat dessutom. Man måste bara göra jobbet och ge det tid. Ingenting i hundträningen blir någonsin helt färdigt men med regelbunden bra träning kommer ibland nästan oväntade resultat. Det är det fina i kråksången. Jag har blivit sjukt inspirerad att ta tag ordentligt i min egen träning när jag sett veckans ekipage och jag nästan längtar tills jaktsäsongen har lugnat sig så jag kan ägna mig och hundarna åt basicträning igen. Det är förresten mycket jag ska ta tag i när jaktsäsongen lugnat sig tänker jag. Städning av slottet till exempel. Med en djup suck ser jag den ansamlade fluglorten som torkat in på fönster och fönsterkarmar när solen lyser in, och dammet som lagt sig som en hyfsat dekorativ dimma över möblerna. Så länge någon bara inte drar ett streck med fingret igenom dammet är det faktiskt rätt okej. Smutsränderna efter leriga hundar som viftat med glada svansar mot bänkskåpen och dörrkarmarna i köket är betydligt värre. Med en ännu djup suck tittade jag på eländet innan jag plockade fram en blöt trasa och torkade rent. Det tog ungefär fyra minuter och när det var gjort funderade jag över varför jag ens brände energi på en suck när det tog mindre energi att torka rent. Eventuellt lär jag mig någon gång men det verkar tveksamt. Egentligen vet jag inte ens varför jag funderar över städning, om ett par tre år lär det inte ha haft någon som helst betydelse i det stora hela och ingen kommer att minnas fluglorten i våra fönster som någon stor sak. Om nu någon ens minns det alls.
Finaste svarta långben. Min valp.
Fröken långben och jag tog en kvällspromenad efter avslutad arbetsdag. Som vanligt är det inte helt oväntat en rätt dum kombination med trött förare och energifylld unghund men det gick fint. Den svarta stötte ett fasanpar vid dikeskanten och återvände lite förvånad till mig. Jag tror hon undrade vad det handlade om. Det hade hennes unga bruna cockersyster haft helt klart för sig och hon hade troligen inte valt att komma till mig om fasanerna var nåbara. Vi har alla olika intressen i livet. Hur som helst var det fint att se fasaner nere vid krondiket. Jag tänker att det är dags för det vi väntat på nu. Att fasanerna ska flytta hemifrån och vidga sina vyer och områden. Nästan omedelbart slog förstås den ständigt närvarande oron till. Kommer alla att försvinna nu? Kommer de att flyga långt, splittras och inte hitta hem igen. Kanske finner de gräset på andra sidan mycket grönare? Det är en risk vi får ta påminner jag slottsherren om, och faktiskt meningen med en fasanutsättning. Att de ska ge sig iväg och förhoppningsvis etablera sig i markerna. Sedan är det såklart lite snopet om de etablerar sig på markerna bortom våra jakt och träningsmöjligheter men det kan vi inte göra särskilt mycket åt. Om det sker får vi förhoppningsvis njuta av att se frilevande fasanpar med små kycklingar lite här och var i grannskapet nästa vår istället. Jag hoppas det för det vore en dröm väl så bra som någon annan.
Medan jag sitter vid köksön och skriver nu kommer Mer men sin stora ikeahund och ska in i biabädden framför mina fötter. Med betoning på ska. Envis som synden försöker han trycka sig själv och den minst lika stora mjukishunden genom en helt omöjlig glipa mellan stolen och köksbänken. Han slirar på köksgolvet och tar i allt vad han kan så jag skickar en tacksamhetens tanke till snickaren som övertygade oss om att lägga in ett golv för offentliga miljöer i köket. Jag drar på munnen och flyttar snällt ut stolen så ekipaget kan ta sig fram till natthärbärget. Tokiga, underbara hund!
