Det finns att göra
Jag är uppe med tuppen och knycker åt mig lite läs och skrivtid medan övriga slottet sover den här annadagsmorgonen. Det är svart som natten utanför fönstret och milda vindar viner mot slottets fönster. Jag startar dagen med en mugg te till adventsstjärnan i fönstret och granen som lyser diskret i rummet intill. Hela granen är rätt diskret i år, kanske den tanigaste och glesaste vi haft. Likväl en gran, prydd med kulor, glitter och ljusslinga precis som det ska vara. Många julsaker och traditioner kan jag tumma på men inte granen. En bit natur rakt in i rummet, festklädd och väldoftande, det vill i ha! Men det höll på att köra ihop sig med granen i år. I vanlig ordning var vi lite i sista minuten med den, en tradition vi uppenbart håller på hårt på den med. Så inte förrän på eftermiddagen dagen före julafton kom den in i värmen för att kläs iordning. Det var då jag kom på det. Att jag frös sönder julgransfoten förra gången eftersom jag ställde ut granen med fot och allt i tiograders kyla i januari. Givetvis med vatten i foten med, så efter en natt eller två frös den sönder. Vi tog den till tippen och skojade lite om att vi kommer att ha glömt det hela till jul. Det hade vi mycket riktigt gjort. Efter att ha vänt upp och ner på vinden och alla kartonger klarande minnet ordentligt. Med en halvtimme kvar till stängningsdags hann slottsherren in till vår lokala järnhandel för att få tag i en ny julgransfot. Och visst hade de en, det har nästan allt man kan önska sig i den butiken. Dessutom till fyrtioprocents rabatt viket definitivt var ett stort plus i tider som jul som i vanlig ordning gräver på djupet i plånboken och besparingarna. Så vi fick en gran i år med. Slottsherren klädde den medan jag trillade julköttbullar och julfriden infann sig för en stund och nu står granen där ett par dagar senare och gör mig sällskap i den tidiga morgonen medan alla andra sover och köttbullarna nästan är uppätna.
Hundarna sover väldigt gott faktiskt, det har följt oss rakt in i ledighetsvanorna och äter senare på kvällarna och sover längre på morgonen. Det slår mig hur anpassningsbara de är, även i sådan små saker som lite förändrad dygnsrytm. De sover när vi sover, äter när vi äter och är aktiva när vi är det utan att fråga nämnbart efter vad klockan är. Till och med Lad äter frukost fast att slottsherren är hemma, av någon outgrundliga anledningen vet han att han att det inte är någon brådska och att han inte måste bevaka varenda steg slottsherren tar i den här julledigheten. Vad är det vi förmedlar undrar jag, vika finstilta förändringar är det vi gör som Lad löser av men vi själva inte är medvetna om. För något är det såklart. Det är djupt fascinerade det här med hundars otroligt inkännande förmåga. Pal snarkar utifrån hundrummet medan jag skriver om Lad. . Båda hans öron har för övrigt hängt rätt under julhelgen. Jag har sett det förut, att högerörat inte skruvar sig när han är avslappnad så uppenbart är han det nu. Jag undrar om det också är en reaktion på en något vi förmedlar utan att vara medvetna om att vi gör det. Någon form av julfrid kanske, eller kanske det uppenbara tröttheten som infinner sig när de vanliga rutinerna och ordningarna ställs helt på enda för några dagar. När det blir upp och ner med tider och inget går att räkna ut i förväg och därför håller förväntningarna på botten. Är det den som sker? Inte vet jag men Pal är avslappnad och öronen hänger rätt.
Jag stjäl till mig luckor i julfirandet, inte bara tidiga morgnar som den här utan stunder på dagen med. Promenader med hundar och korta träningspass där jag rastar själen och låter den friska luften fylla mina lungor och tankar. Tid för reflektion och eftertanke, tacksamhet övre allt jag har. Och det är mycket. Bland annat många unga hundar som alla behöver sitt. Där har jag en del att bita i faktiskt, en del tidspyssel att göra för att få till det bra och hinna med. Jag funderar på att schemalägga deras träning. Det låter så otroligt tråkigt och långt i från men kreativa och mer impulsiva sida, den som inte vill bindas vid någon typ av schema eller fast tider, den som känner sig fängslad av att ha bestämda saker inbokade men som ändå innerst inne börjat uppskatta struktur allt mer. Först nödvändigheten och vinsterna med det. En viss struktur i alla fall. Eter att ha sett ett inlägg om ”naugthy cockers” från Mordor gundogs på youutbe känner jag mig än mer sporrad att styra upp träningen, ta kontroll och lägga rätt. I rent förebyggande syfte. Jag har två små med långa öron här som även om de är en bra bit från cockrarna i det filmade materialet absolut skulle kunna kvala in i begreppet ”naughty cockers” om de gavs möjlighet. Särskilt en liten svart men det tidigare prefixet monster efter sitt namn. Vi har en del att stå i hon och jag och förmodligen skulle det vara nyttigt och utvecklande att schemalägga våra gemensamma träningsstunder så jag kommer väl förberedd ut i dem. Det behövs nämligen en viss uppvärmning på det mentala planet(hos mig framför allt) för att hålla styr på den lilla viljestarka svarta tiokilos kroppen.
