Det finns en poäng med att tvivla

En hink med energi vid sängen att ösa ur. Fylld ändå upp så den rinner över och forsar ner över kanterna. Det är inte min energi tyvärr. Inte jag som har hinken som svämmar över när jag kliver upp på morgonen. Det är Lass. Jämmer. Tillsammans med henne är det rock’n roll från klockan sex på morgonen. Jag anser mig ändå vara morgonpigg men jag kräver en betydligt längre startsträcka för att rocka loss som hon gör. Det är tur hon har kompisar tänker jag, och en nanny som fostrar och formar lite lagom genom att gnaga ben med energiknippet en stund varje morgon medan farbror Mer pustar och morrar åt henne att hålla sig på avstånd. Lass alltså. Det gör hon med, respekterar den äldre farbrorhunden och har fullkomlig kontroll så hennes rockande kropp aldrig kommer in närkontakt med honom. Mig däremot kan hon mangla. Det säger en del om mitt ledarskap som jag helst inte vill påminnas om.

När jag piggnat till efter ett kort gymnastikpass och en lång frukost går jag den långa vägen till mitt jobb. Ungefär femton meter har jag dit och jag kan utan vidare gå dit i innetofflor. Det finns så oerhört många fördelar med att jobba hemifrån så jag kan knappt räkna upp dem alla. Men. Det finns så klart nackdelar med. En av dem, den som jag upplever som störst, är bristen på arbetskamrater som hörs, Det är trevligt att höra röster och möta någon en stund över temuggen på rasten oh växla några ord i all enkelhet. Här möts jag mest av tystnaden och korpars kraxande när jag öppnar dörren. Vi har förfärligt mycket korp här just nu. Radion ersätter frånvaron av arbetskamrater så varje morgon trycker jag igång den på vägen mot badrummet och sedan står den på och skrålar tills vi släcker ner för kvällen. Jag lyssnar inte på djupet direkt men tycker om bakgrundsbruset och påminnelsen om andra människor och andra liv som pågår oarallellt med mitt. Jag måste bara komma ihåg att köpa en enkel radio som fungerar på batteri för jag får lite smått panik av den kompakta tystnaden som uppstår när det blir strömavbrott och radion släcker ner.

Solen var framme idag igen och värmde frusna vintersjälar och tinade det sista av isen. Jag tog med Lass och en liten dummie ut i lövskogen. Det är ett bra tag sedan hon fick pröva på att apportera utomhus. Före snön gjorde jag ytterligare något försök men tendens att vilja gräva ner ”bytet” var fortfarande kvar så jag pausade. Sedan kom snön och vintern gick. Men idag så. En röd mellanstor apport hade jag med ut och jag kastade den bland de rufsiga och blöta eklöven för att den skulle försvinna lite för henne. Hon har ett enormt apportreingssug den lilla. Så stort att hon letade ihärdigt tills hon fann den trots att marken var preparerad med delikat vildsvinsskit. Hade jag lagt märke till det innan jag påbörjade träningen hade jag valt en annan plats men nu blev det inte så. Grisskiten störde henne inte under arbetet och inte heller avbröt hon inleveransen, men efter hon lämnat av kastade hon sig efter den innan jag hann agera. Vi gjorde två, eller blev det kanske tre, korta apporter till och alla föll väl ut. Hon börjar bli träningsmogen på riktigt nu känner jag och och jag ser verkligen fram emot att få utbilda henne vidare i apporteringen under våren. Jag har lite att styra upp med själva avlämningen med bara, den där sista delen framför mig eller runt mina fötter. Det finns att jobba med för att få henne att bjuda apporten, än så länge är det väldigt mycket mer av huvudet ner eller bort och stundtals undrar jag hur jag ska få styr på det. Men med tid och träning ska det säkert ordna sig den här gången med för det brukar det göra tids nog, och jag känner mig helt bekväm och trygg med hur jag ska träna det så det finns inte plats för något direkt tvivel. Det finns annars en poäng med att tvivla, en annan med att stå på sig och inte kompromissa. Med Lass håller jag mig till det sistnämnda.