Det finns inget bättre
Min valp är go. Glad och godmodig klampar hon runt på golven i slottets alla rum. Hon måste vara född plattfotad tänker jag för hon smäller ner tassarna i golvet. Det finns inget av ”tassa lätt på tå” hos henne så smyga förbi mig lär hon aldrig klara av. Smidig som en katt är hon däremot, som cockrar brukar vara, och helt obrydd av olika underlag och höjder. Hon sitter lika bra i fönsterbrädan som på soffans ryggstöd. Om hon får chansen. Självbevarelsedriften är väl inte den bästa direkt för hon kastar sig handlöst ner för branta berg om jag inte har koll. Eller håller henne borta därifrån. Så vi nöjer oss med stenmuren, den balanserar hon fint och snabbt på och skulle hon falla så är det överkomligt. Hon tycker om att vara nära med, det är en av de sidorna hos henne som jag uppskattar allra mest. Kommer fram och vill komma upp i knät och lägga pannan mot min kind. Det är fint. Social med andra är hon också och alldeles lagom uppfinningsrik. Hon sover fortsatt gott om nätterna och även på dagarna när hon lämnas ensam. Och kvällsrutinen hon skapat själv står fast, strax efter åtta kryper hon till kojs i den öppna buren med filt över som är henne egen lya i köket. Där bäddar hon runt en stund innan hon lägger sig till rätta och sover gott tills jag bär med henne upp för natten. En riktigt fin valp. Precis som de alla valpar.
Förkylningen börjar släppa taget om mig nu och solen skiner igen. Jag sjunger som Peter Lemarc ”Det finns inget bättre-än när det vänder”. Det behövs inte särskilt mycket ohälsa för att man ska komma ur gängorna. Om det möjligen kommer något fint ur att vara sjuk det så är det väl just uppskattningen och tacksamheten man känner när det vänder. Även efter något så enkelt som en rejäl förkylning. Underbart faktiskt. Jag tog de tre retrievertjejerna med mig ut i vårsolen en stund på dagen när jag piggnat till. Några apporter tog jag med också, så gjorde vi några markringsövningar där de fick turas om att hämta och vänta i vårsolen. Det var inte så pretentiöst alls, mest en kul aktivering där vi förenade mycket nöje med lite nytta. Det behöver verkligen inte vara så märkvärdigt varje gång man tränar tänker jag, små spontana opretentiösa träningsstunder kan faktiskt bli de allra bästa. För både själen och utvecklingskurvan. När vi var nöjda gick vi hem igen, efter att två av tre tagit ett snabbt dopp i den minimala dammen. Den tredje badar inte om det inte föreligger särskilda skäl eller en order. Vilka de särskilda skälen är har jag inte riktigt lärt mig än och de tycks dessutom kunna variera efter dagsform och humör. Är det arbete på gång så är det ju en sak. Men annars. Ibland är det kanske bara tillräckligt varmt för ett bad? Eller så är det någon viktig vittring som behöver följas upp? Vem vet? Inte jag i alla fall för än så länge håller den unga hunden det hemligt för mig.
